När vi var barn klistrade vi keruber och döskallar på våra kinder med våta trasor. De var stick-on-tatueringar, som nöttes efter en vecka med tvål och vatten. Men fascinationen som fanns där följer oss in i vuxen ålder – idag är 20 procent av svenskarna tatuerade.
– För mig är tatueringskonsten så mycket mer än en färdigställd tatuering. Det är jobbet bakom designen, skissen till att göra stencilen och få den att följa med kroppen, berättar Kevin Lagerlöf, tatuerare, i en studio i gamla stan.
Kevin Lagerlöf är tatuerad över hela kroppen. Av de synliga gaddarna syns ibland kryptiska bilder och tecken, som tar sig upp över armarna, längs halsen och pryder pannan i en krans. På ena sidan av ansiktet, på kindbenet, står tecknet C/S – för Con Safos, som är en Chicanoterm som betyder ”med respekt”. På innerarmen har han tatuerat en båt till hyllning för sin farfar som var maskinist på en båt vid namnet Fylgia under andra världskriget.
Karriär som tatuerare
Kevin Lagerlöf började sin karriär med att rita.
– Jag har alltid ritat, under hela min uppväxt. Jag har en farfar som var konstnär så jag har sett upp till honom. Intresset för tatueringar kom senare, jag började rita tatueringsmotiv när jag var 16–17 och fick upp ögonen för dem. Jag tänkte, det här verkar som ett skitnajs yrke, säger han.
I år har han varit professionell tatuerare i sju år, nio år totalt med lärlingsperioden. Några motiv har alltid återkommit i arbetet. Blomman är en av de som blivit närmast odödlig, berättar han.
– Rosor har alltid varit en klassiker. Allt från en old school-ros till liberalistiska rosor som vi ser idag. Blommor är tidlösa, de har så många betydelser. Det kan vara att man gör två rosor för sina barn till exempel, det finns så mycket man kan referera blomman till.
Symbolisk kroppskonst
Mirja Arnshav är forskningssamordnare på Sjöhistoriska museet, och har bidragit till kunskapsunderlaget för museets utställning Tro, Hopp och Kärlek, om sjömanstatueringar.
– Det går mode i tatueringar, vilket är ironiskt då de är låsta i sig själva.
Hon berättar att tatueringar som överlevt, som ankaret som tatueras än idag, ofta har en intuitiv betydelse.
– Ankaret känner alla igen. Det är lätt att ta till sig och förstå, det är snyggt och enkelt, stilistiskt rent och kräver inte så många färger, säger hon.
Tatueringens tradition är lång, och enligt Mirja Arnshav finns indikationer världen över på att det historiskt förekommit tatueringar i de flesta kulturer. Motiven tog ofta inspiration från det övernaturliga, och anspelade på legender och sagor, andar och gudar. Symbolerna kunde också ha i syfte att tillkalla välgång.
Men fascinationen kring tatueringar handlar framför allt om identitet.
– Det är något grundläggande mänskligt med kroppskonst. Människan är en kulturvarelse, en del av en civilisation eller kultur, och det manifesterar sig.
