På kort tid har svenska folket bevittnat två tal till nationen. Först av statsminister Stefan Löfven som sakligt talade om ”solidaritet i praktiken”. På söndagen av konungen, som av ämbetets natur valde en annan vinkel.

I Storbritannien talar man om styret som tudelat. Å ena sidan ”the efficient” som är regeringen och å andra sidan ”the dignified” – kungahuset. Det är i kristider som dessa som detta ställs på sin spets. Ingen begär att kungen ska vara effektiv – inte minst när det kommer till att läsa och skriva. Det är därför med stort intresse man bevittnar hur en kung, som framför allt en yngre generation inte betraktar som landets mest ”värdiga”, ska ge tröst och trygghet åt befolkningen. Det är däremot i kölvattnet av succéserien The Crown svårt att inte kittlas av formatet. Här följer några höjdpunkter från kungens sju minuter långa tal.

De kristna inslagen

Att kungahuset i Storbritannien benämns som ”the dignified” bottnar i drottningens roll som den engelska kyrkans överhuvud. Det var därför just värdigt hur kungen direkt gick på det kristna spåret i sitt tal. Han talade om den stilla veckan som leder fram till påskhelgen och hur den nu kan väntas vara extra stilla när gator och torg är glesbefolkade. Det gjordes också utan att nämna gud, vilket i en sekulär stat som Sverige är att föredra. Och oavsett tro eller religion så finns det något lika delar kittlande, obehagligt och traditionsromantiskt i hur vår mest överdådiga, traditionella institution – kungahuset – envisas med att vända sig till det mest insuttet traditionella vi har – kyrkan.

En konungs retoriska knep

Det vore medicinskt felaktigt att säga att dyslexi rinner i blodet, men när det kommer till kungahuset tar jag mig ändå den friheten. Blodsband tycks ju vara viktigt där. Med denna vetskap är det med nervositet och nästan ömmande för kungen som jag bevittnar talet. Det är en dålig utgångspunkt för ett tal vars grundbult är att skänka folket trygghet, men det gör en också smärtsamt uppmärksam på retoriken. Vem som har skrivit talet vet jag inte, men jag upplever det inte som ett kungen-original. Och aldrig blir det mer påtagligt än när han tar en forcerad konstpaus och inleder nästa mening med ett ”ja…” i syfte att stärka en poäng. Exempelvis ”Ja, mot hela det svenska samhället”. Hyser man stor respekt för kung Carl XVI Gustaf rekommenderar jag att inte se om talet med detta i åtanke.

Kungens relation till fantasy

Han återkommer mot slutet till påsken och smyger stilistiskt snyggt in hur dess budskap, trots inställda firanden, är värt att ha i åtanke. Han säger att ”vandringen är lång och mödosam, men i slutet segrar ljuset över mörkret och vi kan åter känna hopp”. Skulle jag utifrån den meningen gissa hur kungen har bedrivit sin karantän på Stenhammars slott så är det med att ha tittat på Sagan om ringen-trilogin. Men om inte det pompösa kungahuset ska få slänga sig med sådana bombastiska liknelser – vem ska då få det?

Vi har bara en kung

Ska man analysera ett tal som detta är det nödvändigt att ta omständigheterna i beaktande. Det är sannolikt viktigare att kungen håller talet än vad han faktiskt säger i det. Det är definitivt så att det finns mer retoriskt lämpade personer att tala till nationen, men vi har bara en kung och nu fick vi åtminstone se honom – så det är ju kul att se att han håller sig sysselsatt.