"Kommer cancern tillbaka så skiter jag i allt"

Irene Söderholm med mamma Inger på en uteservering i Amsterdam 2012 – fyra år innan Inger diagnostiserades med bröstcancer. Nu har cancern spridit sig till benmärgen, och läkarna ger Inger några år kvar i livet.
Irene Söderholm med mamma Inger på en uteservering i Amsterdam 2012 – fyra år innan Inger diagnostiserades med bröstcancer. Nu har cancern spridit sig till benmärgen, och läkarna ger Inger några år kvar i livet.

Irene Söderholms mamma heter Inger och kommer att dö i cancer. Ingen vet hur lång tid hon har kvar. Men istället för att trösta och hålla om måste mor och dotter göra det motsatta. Hålla avstånd. Det här är berättelsen om mamma Inger och dotter Irene; från början. Om cancer som sprider sig, sjukvård som brister och svårigheten med att vara allvarligt sjuk under en pandemi. Lyckligtvis är slutet inte skrivet än.

– Min mamma heter Inger och hon är finska.

Så inleder Irene Söderholm berättelsen om sin mamma. Ursprunget förklarar Ingers sätt att vara; hon säger vad hon tycker, klagar inte i onödan och har den där tonen som bara finskor har. Detta trots att hon har bott i Sverige sedan tjugoårsåldern och snart ska fylla 69 år.

Under alla år är det Inger och Irene. Utan någon fadersfigur med i bilden sliter mamma Inger extra hårt för att vardagen ska gå ihop. Hon gör det för sin dotters skull – för att deras liv ska bli så bra som möjligt.

– När mamma skulle gå i pension för fyra år sedan såg hon fram emot att en lugnare vardag. Hon ville fylla dagarna med roliga saker efter att ha jobbat så mycket, säger Irene.

Ingers önskedröm om ett lättare liv uppfylls aldrig. I linje med den stundande pensionen börjar hennes bröst göra ont. Kort därefter bokas en tid för mammografi – ett besök som förändrar allt.

När cancern upptäcks måste hela bröstet opereras bort – cystan är sex centimeter lång. Inger får både strålning och cytostatika. Men något går fel. Under behandlingen konstaterar läkarna att Inger fått för höga doser av cellgifterna, något som inte justeras förrän endast två behandlingstillfällen kvarstår. Ingers redan sjuka kropp blir matt av den tuffa medicineringen. Håret rakar hon av själv för att slippa vakna upp med hårtussar spridda över huvudkudden. Trötthet och illamående ersätter den glädje och styrka som annars är starka personlighetsdrag.

– Kommer cancern tillbaka så skiter jag i allt, säger mamma Inger till sin dotter när behandlingen närmar sig slutet.

För dotter Irene genomsyras tiden av oro. Hemma har hon en nyfödd son och på sjukhuset behandlas en sjuk mamma. Trots detta försöker Irene hålla stämningen någorlunda positiv. Hon uppmanar sin mamma att vara stark, att hon måste kämpa för sitt liv. Och någonstans tycks uppmaningen bita; Inger vinner över bröstcancern. Men tyvärr tar sjukhusbesöken inte slut där.

Cancern kommer tillbaka. Denna gång i benmärgen. Innan diagnosen fastställs har Inger ont ett bra tag, men hennes smärta avfärdas på akutmottagningar och vårdcentraler. Även återbesöket efter bröstcancern uteblir då Södersjukhuset har för mycket att göra. Först på St: Görans sjukhus träffar Inger en läkare som tar hennes onda kropp på allvar. Då gråter Inger – något hon aldrig gör annars. Om tårarna symboliserar en lättnad över att bli lyssnad på eller stor sorg är svårbedömt – men en sak står klart. Benmärgscancer går inte att bli av med och Inger får några år kvar att leva.

– Kunde ingen kollat noggrannare redan från början?, frågar mamma Inger sin dotter.

Irene har inget bra svar. Det enda hon vet är att sjukvården misslyckats i hennes mammas fall; Inger föll mellan stolarna och avfärdades som gnällig. Detta samtidigt som cancern spreds i blodets celler.

Irene Söderholm står nedanför mamma Ingers balkong på Odenplan. På grund av covid-19 kan de inte umgås som vanligt; men Irene handlar och hämtar mediciner till sin mamma som hon lämnar utanför dörren.
Irene Söderholm står nedanför mamma Ingers balkong på Odenplan. På grund av covid-19 kan de inte umgås som vanligt; men Irene handlar och hämtar mediciner till sin mamma som hon lämnar utanför dörren.

I sommar ska Irene och Inger börja filma. Mor framför kameran, dotter bakom. Ett gemensamt sommarprojekt. Att spela in samtal och berättelser ska bli ett sätt att minnas och föreviga; något att se tillbaka på den dag Inger inte längre finns kvar. Pandemins framfart bidrar till en frustration över att inte kunna ses som vanligt – men varmare sommarväder tillåter förhoppningsvis umgänge i trädgården hemma hos Irene på Värmdö. Projektet blir en form av sorgearbete.

– Jag måste förbereda mig på ett liv utan min mamma, säger Irene.

Värst av allt är osäkerheten. Irenes röst darrar något när hon fortsätter:

– Hur lång tid har vi kvar tillsammans?

Ämnen i artikeln
Andra läser just nu
Mer från: Personligt
Mer från Läget