– Min mamma heter Inger och hon är finska.
Så inleder Irene Söderholm berättelsen om sin mamma. Ursprunget förklarar Ingers sätt att vara; hon säger vad hon tycker, klagar inte i onödan och har den där tonen som bara finskor har. Detta trots att hon har bott i Sverige sedan tjugoårsåldern och snart ska fylla 69 år.
Under alla år är det Inger och Irene. Utan någon fadersfigur med i bilden sliter mamma Inger extra hårt för att vardagen ska gå ihop. Hon gör det för sin dotters skull – för att deras liv ska bli så bra som möjligt.
– När mamma skulle gå i pension för fyra år sedan såg hon fram emot att en lugnare vardag. Hon ville fylla dagarna med roliga saker efter att ha jobbat så mycket, säger Irene.
Ingers önskedröm om ett lättare liv uppfylls aldrig. I linje med den stundande pensionen börjar hennes bröst göra ont. Kort därefter bokas en tid för mammografi – ett besök som förändrar allt.
När cancern upptäcks måste hela bröstet opereras bort – cystan är sex centimeter lång. Inger får både strålning och cytostatika. Men något går fel. Under behandlingen konstaterar läkarna att Inger fått för höga doser av cellgifterna, något som inte justeras förrän endast två behandlingstillfällen kvarstår. Ingers redan sjuka kropp blir matt av den tuffa medicineringen. Håret rakar hon av själv för att slippa vakna upp med hårtussar spridda över huvudkudden. Trötthet och illamående ersätter den glädje och styrka som annars är starka personlighetsdrag.
– Kommer cancern tillbaka så skiter jag i allt, säger mamma Inger till sin dotter när behandlingen närmar sig slutet.
För dotter Irene genomsyras tiden av oro. Hemma har hon en nyfödd son och på sjukhuset behandlas en sjuk mamma. Trots detta försöker Irene hålla stämningen någorlunda positiv. Hon uppmanar sin mamma att vara stark, att hon måste kämpa för sitt liv. Och någonstans tycks uppmaningen bita; Inger vinner över bröstcancern. Men tyvärr tar sjukhusbesöken inte slut där.
Cancern kommer tillbaka. Denna gång i benmärgen. Innan diagnosen fastställs har Inger ont ett bra tag, men hennes smärta avfärdas på akutmottagningar och vårdcentraler. Även återbesöket efter bröstcancern uteblir då Södersjukhuset har för mycket att göra. Först på St: Görans sjukhus träffar Inger en läkare som tar hennes onda kropp på allvar. Då gråter Inger – något hon aldrig gör annars. Om tårarna symboliserar en lättnad över att bli lyssnad på eller stor sorg är svårbedömt – men en sak står klart. Benmärgscancer går inte att bli av med och Inger får några år kvar att leva.
– Kunde ingen kollat noggrannare redan från början?, frågar mamma Inger sin dotter.
Irene har inget bra svar. Det enda hon vet är att sjukvården misslyckats i hennes mammas fall; Inger föll mellan stolarna och avfärdades som gnällig. Detta samtidigt som cancern spreds i blodets celler.
