Håkan Hellström sjunger "Det kommer aldrig vara över för mig" och scener från ett liv spelas upp. Roséfärgade solnedgångar, utekvällar, nattbad, semestrar, skratt, öl i flaska, minnen. Så kommer ett plötsligt avbrott. Lovisa pratar i telefon med sin vän och gråter.
– Jag har panik.
Två år på folkhögskolan led mot sitt slut. Lovisa Ström hade åkt på en reportageresa till Barcelona med klassen och trivdes väldigt bra på sin utbildning i TV-journalistik. Innan examen väntade en fyra månader lång praktik på Aller media. Nu börjar det, tänker hon. Men två veckor in på sin praktik, den tjugonde februari, får Lovisa reda på att hon har cancer. På Youtube startar hon en kanal och publicerar vloggar där man får följa med på hennes resa. I det här klippet när hon gråter i telefon har hon just fått reda på att cancern är elakartad och aggressiv.
När Lovisa får sitt besked tänker hon på det långa, blonda håret som skulle falla av och kroppen som skulle förändras. Inte döden.
– Många säger, gud det är bara hår, var tacksam över att du får leva och absolut är jag det. Men det är lätt att säga för dem som inte går igenom den förändringen. Där och då var för stort för mig att ta in att jag har cancer. Så det kroppsliga och utseendet var något konkret, något jag kunde greppa. Därför tog det så hårt.
Hemskickad från akuten
Allt börjar sommaren 2019 när Lovisa går ner mycket i vikt. Hon tänker att det kanske är kroppens reaktion på att hon kickstartat träningen. Men så följer månader med kraftiga smärtor i magen. I januari åker hon akut in till sjukhus men blir snabbt hemskickad. Det var en cysta på livmodern, precis som hon och vännerna hade misstänkt. Ofarligt. Så går ytterligare tre veckor men smärtan håller i sig. Hon åker in igen och den här gången får hon stanna. Läkaren konstaterar äggstockscancer.
Under sin tid på sjukhuset samlar Lovisa på anteckningar. Ord till mig själv under cancern, kallar hon det. Hon känner sig många gånger väldigt ensam. I början fick både familj och vänner vara med under hennes behandlingar, men utbrottet av covid-19 har tvingat henne till isolering.
– Jag kunde bli så jävla arg och frustrerad. Jag förstår välmeningen i när folk säger att “du är så stark, du klarar det här” men nej, tiden går så långsamt. Jag vill inte vara stark. Jag vill vara frisk.
Bakom kulisserna
Lovisa berättar att hon har mått så dåligt rent fysiskt att det psykiska inte fått utrymme. Den tjugonde april genomgick hon sin sista behandling. Kroppen har tagit stryk och kämpar med sin återhämtning. Men nu finns också tid att tänka och känna efter, då känner hon stor sorg. Men trots det, säger hon, kommer hon att blicka tillbaka på den här perioden och se mer kärlek än sorg. Stunderna som varit sorgliga har blivit fina för att familj och vänner varit där.
– Det låter så klyschigt men nu ser jag så tydligt allt man tagit för givet. En dag grät jag när min pojkvän tog på sig regnjackan, för jag ville också gå ut i naturen. Eller när min pappa hällde upp kaffe för jag så gärna också ville ha en kopp men inte fick.
Lovisas familj har gått igenom det här förut, hennes pappa har också haft cancer. Hon beskriver att de intog en väldigt praktisk och lösningsorienterad roll. Vännerna har likaså stått stadigt vid hennes sida. När det var dags att raka av håret samlades alla och skålade med bubbel. När en peruk skulle köpas anordnade de en hårhippa. Men bakom kulisserna fanns mycket oro.
– De trodde att jag skulle dö. Det har tydligen varit väldigt dramatiskt, men alla har hållit sig positiva och lugna inför mig.
Maja Frendin arbetar som kommunikatör på Ung Cancer. Hon förklarar att hur närstående reagerar såklart varierar beroende på person, men att det är ett relativt vanligt fenomen att sätta den drabbades behov, känslor och mående i främsta rummet och åsidosätta sig själv.
– Det kan handla om att man inte är redo att ta itu med sina känslor själv eller att man känner ett ansvar för sin närstående att visa sig stark när den andre är sjuk. Livet sätts på paus för både den drabbade och dess närstående, och blir en helt ny verklighet att hantera.
"Jag har skrivit en bucket-list"
Nu återstår en tid av väntan. Lovisa befinner sig inte i någon riskgrupp för covid-19 på grund av sin sjukdom, men hennes immunförsvar är sämre. Trots att hon är försiktig så försöker hon att leva som alla andra. Hon njuter av att inte vara lika isolerad som under hennes sista behandlingar. På måndagen den artonde maj är det tänkt att hon ska återuppta praktiken på Aller media. Sen är hon färdig journalist.
– Jag har varit så bitter och arg. Jag har trott att det aldrig någonsin kommer bli bra. Jag har varit så svag och ynklig. Men det finns ett liv efter det här. Jag har skrivit en bucket-list över allt jag vill uppleva.
