“Jag var tvungen att klara mig trots rädslan”

När jag kliver in i lägenheten på trygghetsboendet, där Birgitta Wetterdal bor har hon dukat upp med bakverk och kaffe på soffbordet i vardagsrummet. Hon visar med en gest att jag kan slå mig ned i den vitblommiga soffan. Där sätter jag mig och hon slår sig ned i en fåtölj i fårskinn, som ser löjligt bekväm ut. Hon lutar sig tillbaka och vi börjar småprata. När hon börjar berätta om karriären som läkare sätter jag igång röstinspelaren.

– Sedan när jag kom tillbaka till Oman ringde de från Röda korset och frågade om det var sant att jag kunde prata franska. Och det var det ju. Så då frågade de om jag ville åka till Kambodja. Och det är klart jag ville. Det kunde jag ju inte låta bli, säger hon.

Redan när Birgitta Wetterdal var 14 år visste hon att hon ville bli läkare. Hon gick till husmor på Danderyds sjukhus och frågade om de kunde ha användning för henne någonstans. Det kunde de. Nästa dag skulle hon infinna sig på lasarettet klockan 08.00. Men när hon kom dit blev hon istället hänvisad till att komma klockan 19.00 på kvällen, för att jobba som nattbiträde på sjukhuset. Nu skulle hon istället se till att sova under dagen. Så jobbade hon en vecka som nattbiträde, helt ensam på en kirurgisk privatavdelning.

– Jag hade ju inte sett en naken karl någon gång ens och fick byta katetrar och grejer, säger hon och suckar lite besvärat åt minnet.

Efter gymnasiet behövde hon plugga in ett antal ämnen för att komma in på Karolinska Institutet. Hon hade gått Latinprogarmmet, som är motsvarande samhällsprogrammet idag och för att komma in på Karolinska Institutet behövde man gå Realprogrammet, motsvarande naturprogrammet idag. Innan hon började plugga upp sina ämnen arbetade hon som Au Pair i England, vilket gjorde att hon blev mycket bra på engelska. När hon kom tillbaka till Sverige läste hon upp de kurser som behövdes. Hon kom in på läkarprogrammet till våren. I klassen på femtio personer var det tre kvinnor med henne inräknad.

Arbetet som läkare i Sverige började i Stockholm, sedan har hon arbetat i Danderyd, Upplandsväsby, Södertälje och Visby, på Gotland.

När hon flyttade till Visby var det som chef för kvinnokliniken. Där arbetade hon som gynekolog. Arbetet som gynekolog beskriver Birgitta Wetterdal som det bästa. Det hon tycker om är att består av så många delar.

– Det innehåller psykiatri, kirurgi, förlossningen och medicin. Jag tycker det är en fantastisk disciplin faktiskt, säger hon.

Under tiden hon arbetar där får hon reda på att Gotland har högsta aborttalet i Sverige. Därför bestämmer hon sig för att starta Gotlandsprojektet, ett sex- och samlevnadsprojekt. Projektet blir mycket lyckat och hon får i princip hela Gotland med på tåget. Och aborttalen går kraft ned.

Sedan öppnar hon tillsammans med en god vän, som också var sjuksköterska en privatpraktik för gynekologi. Detta på en lammgård, med fyrtio tackor som de arrenderade. På gården bodde de, bedrev kvinnoklinik och hade hand om boskapen. De byggde om en flygel på gården till mottagning. Till en början var tanken att de skulle ha kliniken öppen varannan dag och arbeta på gården varannan dag. Men det fullkomligt väller in kvinnor som vill få tid på kliniken, så de börjar ta emot patienter varje dag.

– Vi hade mottagning varje dag och arbetade på gården på lördagar, söndagar och nätter, säger hon och skrattar.

När alla barnen är utflugna bestämmer sig Birgitta Wetterdal för att ge sig ut som läkare till andra länder. Arbetet som läkare tar henne till Oman, Kambodja, Palestina och flera andra platser i Asien och Afrika där hon framförallt arbetar som kirurg.

Under tiden hon arbetade som läkare i Kambodja rådde det inbördeskrig, men det stoppade inte henne från att stanna kvar.

– Då kan man väl inte åka, då behövs man ju, säger hon.

Birgitta Wetterdal tar fram boken hon skrivit, “En del av mitt liv”. Hon bläddrar fram över sidorna. Min blick fastnar på rubriken “Rädsla”. Jag ber henne berätta om hur hon hanterat rädsla. Hon berättar att hon nu aldrig är rädd för sig själv. Men däremot kan hon vara rädd för sina nära och käras skull.

– Jag tror att min förmåga att känna rädsla för egen del försvann i Kambodja. Antagligen för att jag var tvungen att klara mig trots rädslan. Att komma över den, säger hon.

Birgitta Wetterdal berättar att hon i Kambodja var lite rädd i början, när hundarna tystnade på natten.

– Det fanns två eller tre hundar, ute på gården. De skällde hela nätterna. När de tystnade då blev man lite rädd för att då undrade man: Vad är det? Har dom blivit förgiftade eller är det något annat sådant som hänt. Det pågick ju krig.

Jag frågar henne om hon ser sig själv som en modig person, men det tycker hon inte själv.

– Man gör vad man ska, säger hon.

När jag frågar henne vad det bästa med att vara läkare är, blir hon nästan mållös. Frågan är så stor. Hon skrattar till och säger att jag inte får ställa så svåra frågor. Men hon sammanfattar det i lyckan att få lov att arbeta med människor.