I luften känns det som att våren har kommit. Det är lunchtid, och i parken har folk satt sig i gräset för att sola en stund. Ingen tittar upp när en ung tjej med en hund i koppel går förbi. När de däremot ser resten av hennes gymnasieklass är det många som vänder på huvudet. I den här parken strax utanför Stockholm kan man ofta se 18 hundar i olika storlekar gå förbi på led, alla med varsin student i andra änden av kopplet.
Ungdomarna som håller i kopplen går naturbrukslinjen med inriktning på hund, och promenaden är del av lektionen. Hundarna beter sig som hundar gör mest. Vissa sitter lydigt ner vid övergångsstället och väntar på grön gubbe, andra drar i kopplet och nosar ivrigt efter godis i elevernas fickor. Bredvid ledet går instruktören Rebecka Stengård, som är föreståndare för gymnasiets hundcentrum.
— Det är bra för både eleverna och hundarna att få komma ut och gå så här, säger hon. Det är många som det inte går så bra för i grundskolan när de förväntas sitta still hela dagen. Vissa behöver jobba mer praktiskt, och mår mycket bättre av det.
En främmande husse med hunden i famnen går förbi, och ledet stannar upp.
— Man är ju trött på att vara i skolan efter nio år av att bara sitta i skolbänken, säger Jasmine Hjalmarsson, som går i trean på skolans hundlinje.
— Nej, man ville ju inte bara sitta i klassrummet hela tiden, instämmer klasskamraten Sebastian Cardenas.
En praktisk utbildning lockar många. Eleverna Läget pratar med är överens om att de känt sig instängda under grundskoletiden, längtat efter att ta sig ut. Många berättar att de mest letat efter en gymnasieskola där de kunde ha kul. Naturbrukslinjen är högskoleförberedande, men har ett mycket större fokus på praktiskt lärande än teoretiska linjer som Samhälle och Natur.
— När andra sitter och har matteprov går vi på hundpromenad, säger Jasmine, och kompisarna skrattar. När hon valde gymnasium ville hon helst bara bort från plugget, men berättar att hon nu kan se sig själv jobba med djur i framtiden.
I klassrummet finns inga bänkar. Istället sitter eleverna på golvet och jobbar på veckans uppgift. Ett par elever försöker tappert träna sina tilldelade hundar att släcka lampor eller dra av dem strumporna, andra sitter med datorer och skrivblock. Golvet är täckt av en skumgummimatta, och på whiteboarden har eleverna skrivit upp sig bredvid den hund de vill jobba med för dagen. Hundarna bor som på vilket hunddagis som helst, i små bås utanför klassrummet. De blir lämnade på morgonen och hämtade på eftermiddagen, och tillbringar resten av dagen som läromedel. Det hörs inte ett enda skall när man kommer in i lokalen. Hundarna viftar glatt på svansen när man kommer och hälsar. När det blir dags för promenad samlas eleverna kring den stora hundgodisskålen vid receptionen och hundarna blir allt otåligare.
— Ställ er i formation! Eller i led, kanske, hojtar instruktören.
Nu kan nästan hela klassen samlas i skolan igen, men precis som alla andra har de behövt använda sig av distansundervisning under pandemin. För ett år sedan behövde de gå över till digital undervisning, och vissa fick bara se hundar på datorskärmen.
— För mig kändes det lite som att man satt i fängelse, skrattar Navid Beshkoufeh. Efter ett tag slutar du bry dig. Du slutar lyssna. Du kan göra vad du vill.
— De första två veckorna kände man att “yes, vi slipper lite skola.” Det var skönt. Men sen blev det hela året. Man fick inte träffa kompisar eller lärare. Det blev svårare att lyssna, man har så många distraktioner hemma. Till slut orkar man inte gå på träningen eller göra någonting, säger Sebastian Cardenas.
De berättar att lärarna först provat att använda sig av videor och presentationer, men att det varit svårt att få till den praktiska biten på distans. Särskilt för de som behövt be vänner och grannar att få låna deras hund för en övning. Rebecka Stengård förklarar att det till slut blev för svårt för både lärare och elever. Eleverna behövde kunna komma till skolan, gå upp på morgonen, ha sin rutin, träffa både hundar och klasskamrater. Därför satte sig två av instruktörerna i en bil med en hund i bakluckan och körde hem till eleverna.
— Det var kul att bara få vara med hundarna igen, så man inte glömmer bort allting, säger Jasmine Hjalmarsson.
Rebecka Stengård berättar om hur det var elevernas välmående som spelade störst roll i beslutet. Hon tror att det blev för mycket teori, och för mycket snack. Precis det eleverna försökt undvika när de valde naturbrukslinjen.
Under gymnasieåren är det många som känner sig vilsna. Det är många som känner att de inte passar in i en akademisk miljö, men det kan vara svårt att veta vilka alternativ som finns. Vissa hittar sig själva hos djur, i båtar eller i skogen istället för bland böcker. Rebecka Stengård menar att hunden kan vara nyckeln till att känna sig förstådd.
— När de får möta hundarna är det som att allt det andra bara lossnar. Det är ofta först då jag ser dem le.