Hon gjorde en medicinsk abort i vecka nio för drygt ett år sedan. Intog tabletterna för att rädda sitt förhållande. Tvingades gå emot sin egen önskan.
I botten på toalettstolen inne på abortkliniken såg hon något så visuellt starkt att hon aldrig kan glömma det.
Nu sitter Filippa i Stockholm och försöker förlika sig med det hon beskriver som en stor sorg: att aborten hon gjorde var ett misstag.
– När jag såg embryot i botten på toalettstolen var min första instinkt att jag måste ta upp och rädda det.
I en ljus lägenhet, någonstans i Stockholm
Filippa berättar att hon valde att få se ultraljudsbilderna.
Barnmorskan hade gett rådet att inte titta på skärmen under ultraljudsundersökningen, det skulle bara göra aborten jobbigare. Se det tickande hjärtat, det lilla livet som växte i magen. Fostret mådde bra där inne men skulle snart dö.
När Filippa såg sitt barn för första gången så gjorde hon det till minne av.
– Jag ville göra det utav respekt för det här livet i mig. Till minne av fostret, vilket kanske kan låta konstigt.
Du kände redan kärlek?
– På något konstigt sätt så älskade jag det där embryot och kände att det var mitt barn.
”Jag ångrar mig idag”
Hon är 26 år gammal. Ler brett, med ryggen rak där hon sitter på soffan i den luftiga Östermalmsvåningen. Våningens rum är ornamenterade och besmyckade med vacker stuckatur och kakelugn. Arkitektoniska detaljer från sekelskiftet delar yta med möbler från 60-talet. I vardagsrummet står ett piano, orört på flera år. Solen ger ett dimmat eftermiddagsljus genom de stora spröjsklädda fönstren.
Vi befinner oss i en tidstypisk lägenhet på Östermalm i Stockholm, ett andrahandsuthyrt boende. För ett förstahandskontrakt i samma område har personer i Stockholms bostadskö denna dag 8395 ködagar. Filippa hinner fylla 50 innan liknande lägenheter erbjuds henne.
Filippa vill prata om hur allt inte behöver vara perfekt innan man kan ta hand om ett barn. Om vikten av att verkligen lyssna på sig själv och bara sig själv när beslut om abort ska fattas.
Och om tiden efter aborten – hur livet inte blev som hon tänkt. När sorgen blev en del av Filippas vardag.
– Jag ångrar mig idag. Jag ångrar min abort och tänker ofta på mitt barn som aldrig föddes. Jag kan fortsätta min påbörjade karriär och allt det där efter och under tiden jag har barn. Barn är inget hinder i livet. Barn skulle bara ge mig mer energi och livslust.
Vad var din första instinkt när du fick reda på att du var gravid?
– Jag minns att jag ringde min mamma och sa att jag var gravid, jag var helt bestämd att jag skulle behålla det här barnet. Hon var den första jag ringde.
– Jag kände mig helt säker på att jag ville behålla barnet. Men allt eftersom jag pratade med fler om det så blev jag påverkad.
Hur blev du påverkad?
– Alla har så olika åsikter kring när man är redo och vilka förutsättningar man behöver ha för att faktiskt kunna ta hand om ett barn. Människor som stod mig nära hade en helt annan bild på vad man behöver ha ordnat innan. Så jag blev plötsligt osäker och velig.
Vilka förutsättningar tycker du man behöver ha för att ta hand om ett barn?
– Viljan. Att vilja bli förälder. Och någon form av socialt skyddsnät, vänner eller någon form av familj som stöttar dig om du vill behålla barnet ensam.
Vad var avgörande för ditt beslut att göra abort?
– Jag var väldigt förälskad i min partner. Han satte sig på tvären och var inte redo.
Filippa omslöt sin mage med händerna. Vred kroppen krokigt åt sidan, böjde överkroppen framåt, testade att gunga fram och tillbaka. Tittade ut genom det lilla fönstret i det vitmålade mottagningsrummet. Tog ett djupt andetag. Fäste blicken på en punkt för att sekunden senare prova en annan punkt. Det gjorde så ont att Filippa bad om mer bedövning.
– Även om jag hade bestämt mig kändes aborten väldigt jobbigt och det gjorde fruktansvärt ont. Efter aborten såg jag ett embryo på cirka 3 centimeter ligga i botten av toalettstolen. Jag såg konturerna av fem fingrar och fem tår.
– När jag såg embryot i toalettstolen var min första instinkt att jag måste ta upp och rädda det.
Filippa tar ett hårt tag om sin kaffekopp. Hon reser sig upp. Utan att släppa kaffekoppen ställer hon sig vid fönstret och tittar ut.
– Jag råder alla tjejer till att verkligen lyssna till vad dem själva vill och inte göra något som någon påverkar en till. Jag hade klarat att ta hand om mitt barn. Och största sorgen efter min abort bär jag själv.
*Filippa heter i verkligheten någonting annat. Hon har valt att få vara anonym av respekt för sin partner.
