Det började när jag läste Sylvia Plaths roman "The bell jar" från 1963. Titeln syftar på en liknelse som återkommer i boken: när huvudpersonen blir deprimerad känns det som att en glaskupa sänks ner över henne. Hon har luft så att hon klarar sig, men livet i glaskupan är likgiltigt och utan mening.

Boken är en saklig redogörelse av en del i berättarjaget Esthers liv. Hon förklarar vad som händer, utan att lägga till egna reflektioner. Hon resonerar kring livet och har olika teorier för sig. Men hon reflekterar aldrig kring de saker som händer henne i verkligheten.

Det är det här jaget som gör hela boken: tonen tillsammans med tragiken. Det kan nog inte kallas mörk humor, för detta är mycket mindre klumpigt än humor. Tonen och språket är roligt men som om det inte var meningen att det skulle vara det. Man kan skratta åt det så som man kan skratta åt någon som beter sig orimligt, men som är fullkomligt seriös.

Ett exempel är de ofta förekommande lugna och beskrivande meningarna, som får en tvär vändning med en stark liknelse efter kommat:

”A summer calm laid its soothing hand over everything, like death.”

Eller hur hon refererar till sitt misslyckade självmordsförsök: ”The hanging fiasco”.

Sedan trillade jag över den mycket nyare romanen "My year of rest and relaxation" av Ottessa Moshfegh. Den utspelar sig år 2000 och handlar om en kvinna som bor i New York. På pappret är allt i hennes liv bra - men hon är så trött. Efter att ha blivit sparkad från jobbet för att ha sovit i en garderob på arbetstid bestämmer hon sig för att ta ett år ledigt och bara sova. Med hjälp av starka tabletter lyckas hon tappa tidsuppfattningen i sin lägenhet på Upper east side.

Berättarjagets ton får även denna mörka berättelse att bli rolig läsning. I likhet med Sylvia Plaths huvudkaraktär är hon sur, krass, och dödsallvarlig.

Något annat de har gemensamt är att de hatar alla runtomkring sig. När man är deprimerad och ingenting verkar ha någon mening blir andras problem och vardagsbekymmer väldigt futtiga. Deras beskrivningar av andra blir därför också väldigt råa och okänsliga. Och även om våra huvudpersoner mår fruktansvärt dåligt och bara ligger i sina sängar om dagarna så ser de sig själva som över alla andra: intelligentare, djupare och ärligare.

Språket blir sylvasst och helt oironiskt. Det fantastisk läsning.