”Gatuvåld och segregation är inte det enda vi kan prata om”

”Bismillah och välkomna till inget annat program än Edu orten – en ghettoklassiker!”

Jasmin Nasser inleder varje podcastavsnitt på samma sätt. Det är självförtroende med glimten i ögat, men det är också välförtjänt. För hennes podcast, som föddes i en studio i Kista för ganska exakt två år sedan, har växt till en plattform som innefattar både workshops och coachning för unga. Folk lyssnar och folk uppmärksammar. Och i mars blev hon nominerad till Kompassrosstipendiet för ungt ledarskap.

Vad är din favoritsak du har gjort med Edu orten under de här två åren?

– Min favoritsak är att gå ut och träffa ungdomar. Att få komma till alla dessa områden och träffa alla unga själar. Jag älskar att jobba med barn och ungdomar och jag älskar samhällsfrågor. Så att kunna binda samman de två, det är det bästa som finns, säger hon.

När hon startade podcasten var det för att uppmuntra till mer samtal. Syftet var att plocka in gäster med utländsk eller förortsbakgrund och låta de berätta sina historier och dela sina erfarenheter. ”Att dela kunskap mellan oss”, som hon själv säger.

Och kunskap och samtal går fortfarande som en röd tråd genom hela Edu ortens blodomlopp. När jag frågar om deras viktigaste uppdrag har hon redan svaret redo.

– Skapa representativitet i samtal, helt klart.

Vems verklighet?

Representativa samtal. Låter enkelt, men är smärtsamt sällsynt i traditionell media. Det handlar till viss del om representation i rena siffror: den årliga mediagranskningen Rättvisaren visar till exempel att personer med ”utomnordisk bakgrund” framträder i media i förhållandevis liten utsträckning. Men det handlar också om vilka ämnen och vilka samtal som folk kommer till tals i.

– Representativitet finns det gott om i vissa samtal. Men det är inte det enda vi kan tala om: gatuvåld och segregation är inte allt, säger hon.

Jasmin Nasser och hennes podcastgäster pratar om segregation och gatuvåld, de med. Men de pratar också om hälsa, skolgång, politik och vänskap. Poängen är att hålla samtal som speglar verkligheten. Den verkligheten som inte får plats i vanlig media.

– För mig handlar det om ärlighet. Att kunna prata om saker som kan hjälpa andra och att dela med sig av sina erfarenheter. Det är det finaste som finns. Särskilt eftersom att många av de här historierna aldrig kommer ut, för att den representativiteten inte finns, säger hon.

Saknar du den typen av perspektiv i media?

– Ja, hundra procent. Om det perspektivet fanns i media skulle inte jag behöva göra det här. Jag hör så många viktiga historier som aldrig får höras.

”Sådana här konversationer hålls bakom stängda dörrar”

En del av Edu ortens arbete handlar om att lyfta tuffa ämnen, sånt som det sällan snackas högt om, sånt som mental hälsa.

I avsnitt 31 av podcasten bjuder Jasmin in två unga killar för att prata om just det. De diskuterar varför ämnet är tabubelagt bland killar generellt och i förorten specifikt. Men de pratar också om en samtalsgrupp som en av killarna har startat för att lyfta konversationen om psykisk hälsa.

– Jag kände att det avsnittet var början på något nytt. För sådana konversationer hålls annars bakom stängda dörrar och det är så synd att andra inte vet att de existerar. Det är sånt som tar kål på oss och det är sånt som behöver komma fram, säger hon.

En annan del av arbetet handlar om att utveckla samtalet. När Edu orten håller workshops åker de ut ett gäng, ledare och förebilder, till olika förorter och håller övningar och startar samtal om idéer och självförverkligande.

– Man pratar ofta antingen bara om begränsningar, eller så pratar man bara om möjligheter och lyckade exempel. Men bara det ena eller det andra är inte helt sant. Man måste ha en balans.

Konsten att nå ut

Hur når jag dessa ungar? – ”How do I reach these kids?”, som den gamla south park-memen frågar sig. Svaret är inte helt okomplicerat. Men Jasmin Nasser tycker att Edu orten oftast lyckas bra med att nå ut med sitt budskap.

– Det är inte världens enklaste sak, det är det inte. Men jag tror att det handlar om att skapa ett förtroende. Om man bara är på stället ett par timmar kan det vara svårt, speciellt om folk inte känner att det är genuint. Om man kommer och säger: ”Hej, nu ska vi prata om något viktigt” kommer ingen lyssna på dig.

Hon minns ett tillfälle när de hade särskilt svårt att nå fram.

– Ungarna var helt ointresserade och efter ett tag började folk hoppa av. Men jag kände såhär: ”om det bara är fem pers kvar – vi kör på fem pers”, så vi fortsatte. Och sen efter ett tag, från ingenstans, kom alla in igen. Plötsligt skulle alla vara med och plötsligt skulle alla snacka.

Vill du jobba mer med workshops och föreläsningar i framtiden?

– Ja, hundra procent. Men jag tror alltid att podden måste vara med, för alla har tillgång till den. Problemet med den här typen av workshops eller föreläsningar är att det bara kan nå ett visst antal personer. Med podden har jag liksom lyssnare i Gislaved – och i USA.

– Jag har också funderat på att börja med någon typ av videokoncept, fast då vill jag göra något som känns nytt och som breddar ut. Det är bara att pröva sig fram, jag älskar att pröva, säger hon och skrattar.