Mitt i rummet står en stol omringad av ett hav av levande ljus. I övrigt är den enda ljuskällan en dimrad takkrona. En hemtrevlig känsla. Som att vara på besök i någons vardagsrum. Toner från ett akustiskt piano fyller rummet och blandas med känslofylld sång med en akustik som man nästan bara kan njuta av i kyrkan.

Den enkla uppsättningen gör framträdandet intimt och avslöjar varje ton som inte blev som den skulle, men även tonerna som är så magiska att man tappar tid och rum – som bara musik kan göra.

När de sista tonerna klingar ut är jag nära att applådera när jag märker att ingen annan gör det. Det är knäpptyst i rummet när sångerskan lämnar scenen.

För första gången ikväll blir det tydligt att ingen publik är på plats. Inte jag heller, utan ligger nedbäddad i sängen med en glass som redan börjar ta slut.

Karantänfestivalen är en av de få musikframföranden som fortfarande går att genomföra i dagar som dessa. Det är en digital hemmafestival som spelas in live och sänds ut gratis till alla som har tillgång till internet. Den första sändningen var den 25 mars och den akustiska sändningen var 27 april.

– Det är så roligt att göra saker som man vet kommer göra något gott med människor, säger Frida Söderlund, programledare.

Just den här gången var temat unplugged, alltså akustiskt och mer intimt än någonsin.

Frida Söderlund var programledare för både Karantänfestivalen och Karantänfestivalen Unplugged. Hon jobbar som journalist på Aftonbladet men agerade vant programledare i det här sammanhanget.

Innan jag ringer upp henne för en intervju några dagar efter festivalen frågar hon om vi ska ha ett videosamtal eller prata på telefon. Frida jobbar hemifrån och har inte bytt om från sina träningskläder. Hon har även börjat prata med sig själv för att få igång morgonrösten. En ny karantänrutin så att säga.

– Det är väldigt tydligt att vi alla drabbats av pandemin. Inte bara de fattiga eller en viss etnicitet. Vi sitter alla i samma båt, säger hon.

Artisterna har inga pampiga scenkläder eller överdrivet med smink. De sitter på en stol där de med minsta möjliga bakgrundsmusik framför sina låtar med minimalt scenspråk. Varje framträdande avslutas med en kort intervju på det rekommenderade avståndet på två meter.

– Syftet var att göra festivalen intim och få ungdomar att stanna hemma. Att kunna vara nära varandra utan att bryta mot restriktionerna, säger Frida Söderlund.

Därför frågar Frida Söderlund artisterna vad de gör för att fördriva tiden när de inte kan göra det som var planerat för året. För tänka sig, även de allra högst uppsatta och hyllade människorna tar också promenader, bakar eller umgås med sina husdjur när de har tråkigt.

För de är människor, precis som vi.

Plötsligt hörs en duns. Frida slutar prata mitt i en mening. Det skramlar i några sekunder och sen är hon tillbaka. Hon tappade mig i golvet. Inte bokstavligen då, men telefonen vi har kontakt igenom. Men konversationen fortsätter snabbt igen.

– Det viktigaste för mig är att ge människor en fristad från allt som är jobbigt, att ge dem två timmar att tänka på något annat, att andas ut.

Även Universal Music, som var företaget som drog igång festivalen, är inne på samma spår som Frida. Musik och gemenskap är det som behövs i en annars så isolerad och stillastående vardag.

– Social distansering och inställda konserter fick oss att spåna fram den här idén. Det känns väldigt kul att vi fått så bra respons också, antalet tittare hade fyllt Globen 13 gånger om, säger Linn Kellgren, PR & Activation Manager på Universal Music.

Blås ut. Blås ut. Blås ut. Tänd igen. Tänd igen. Tänd igen. Ja, så gick det till under inspelningen av Karantänfestivalen Unplugged. Festivalen är inspelad live on tape, alltså live i stunden, men den klipps ihop och sänds för allmänheten vid ett senare tillfälle.

Och tur är väl det, för uppemot 80 levande ljus tändes och släcktes, en efter en, mellan varje framträdande, för att det inte skulle uppstå några olyckor medan artister och bandmedlemmar bytte plats. Alltså. Mellan. Varje. Artist. Med en snabb huvudräkning är det 400 tändningar och 400 släckningar som vi slapp se.

Med orden "jag lovar att vi ses snart igen" avslutar Frida sändningen. Något som kan tyda på en tredje festival. När jag frågar henne om det är hon lite lurig i rösten.

– Det kanske det gör. Det är något som finns i tanken, absolut.

Även att fortsätta med den här typen av projekt kommer vara aktuellt även efter pandemin är över. Det här är bara starten på ett nytt kapitel och att skapa fler mötesplatser digitalt. Förhoppningsvis får vi även se fram emot ytterligare en version av Karantänfestivalen inom kort.

Jag ligger kvar i sängen och stänger locket på datorn. Nu väntar inget publikhav att träna sig igenom, eller en lång resa hem från festivalområdet. Nu är det bara att släcka lampan och dra täcket lite närmre och vänta på nästa festival.