Hur är det att bo i en förort som av medier och politiker beskrivs som ett utanförskapsområde? Läget drog till Fittja för att snacka med Azizah Abdurrauf om fördomar och rädslor.
Röda linjen mot Norsborg står still i Masmo på fredagseftermiddagen. Det är ett beslut från polisen – ett föremål som liknar en handgranat har hittats på spåret i Fittja. Bombtekniker är snabbt på plats, och snart är trafiken igång igen. Falskt alarm.
– Det var ju typiskt att det skulle hända precis när jag skulle visa dig en annan sida av Fittja, skämtar Azizah Abdurrauf när vi ses nere vid vattnet i Fittjaviken.
Medan vi promenerar längs vattnet berättar Azizah att hon tycker att medierna är snabba på att rapportera från Fittja när det sker något som stämmer in på den negativa bild som många har av platsen. Handgranaten, som egentligen inte var en handgranat, hamnade snabbt på kvällstidningarnas startsidor.
När det händer något positivt tycker hon däremot att det finns en stor frånvaro. Hon tror att obalansen har bidragit till att många är rädda för att åka till Fittja.
– Helt ärligt, jag skrattar när jag hör uttrycket no-go-zones. Jag förstår ju allvaret, men om du själv bor i en av dessa no-go-zones så känner du att stan är en no-go-zone. Om jag åker till stan så känner jag mig rädd för att någon ska gå på mig för att jag ser ut som jag gör. Det har hänt flera gånger att folk har skrikit på mig, inte velat hjälpa mig om jag frågat om vägen. Så är det ju inte i Fittja, här blir jag bemött med respekt.
Hon brukar tänka på hur hon klär sig extra mycket när hon åker in till de centrala delarna av Stockholm.
– Jag sminkar mig och undviker att ha på mig mjukiskläder, speciellt märket Adidas för det känns extra mycket orten. Folk säger ibland att det har blivit mindre rasism och så, men jag har inte känt av det.
Det finns platser där Azizah känner sig extra utsatt.
– När jag åker i de långa rulltrapporna i tunnelbanan är jag är alltid rädd att jag står framför någon som inte gillar muslimer och att den ska putta på mig så jag ramlar.
Hon har aldrig blivit puttad, men en händelse på Sankt Eriksplan har satt djupa spår i henne.
– En äldre man försökte dra av mig slöjan. Han lyckades inte helt, den åkte bara av halvt. Så sa han "jihadist".
Vi sätter oss på en bänk mellan höghusen. Azizah har valt ut platsen. Mellan dessa hus har hon spenderat stora delar av sin uppväxt. Hon är öppen med att det finns stora problem i Fittja, speciellt med droghandel. Azizah pekar ut platsen där de som säljer droger hänger.
– En del av dem gör det för att de inte har något val. Eller, alla har ju ett val, men många har haft det svårt. Jag vet att de inte är stolta över vad de gör.
Flera gånger under intervjun passerar någon som Azizah känner, och hon småpratar glatt med småsyskonens kompisar och äldre kusiner.
– Vi har växt upp här, många är lika gamla som jag. De som tidigt hamnade snett är stolta över att jag har fortsatt i skolan och försöker göra något bra. De vill att vi som har chansen att lyckas ska ta den.
Under 2016 och 2017 ökade antalet dödsskjutningar i Sverige drastiskt. Fittja var en av de platser där flest unga män dog i skjutningarna som ofta var kopplade till kriminell gängverksamhet. Azizah kände några av de som dog.
– Det var helt sjukt, man kunde hälsa på någon och en kvart senare ringer en kompis och säger att "x är på sjukhuset, han har blivit skjuten". Helt plötsligt är man på minnesstund för den personen man precis hälsade på.
Under de senaste månaderna har skjutningarna avtagit. Azizah som upplevde händelserna på nära håll tror att det beror på att alla blev trötta på döden.
– Den som sköt var kompis med den skjutnes kompisar. Så det blir ju ändå någon typ av sorg. Jag tror att de tillslut kanske kände att det var för många som hade dött, och att gängen var så nära varandra. Tätorter mot tätorter.
Fredagseftermiddag i Fittja centrum.
Foto: Julia Lindvall
Trots oroligheterna känner sig Azizah Abdurrauf sällan otrygg i Fittja. Hon menar att att den kriminella verksamheten och våldet inte brukar drabba oskyldiga.
Något som oroar henne mer är hennes situation som ung muslim i Sverige. På Sjödalsgymnasiet i Huddinge läser hon naturlinjen. Drömmen är att bli pilot, men hon är rädd att hennes slöja ska påverka jobbmöjligheterna.
– Som kvinnlig muslim visar man upp sin religion mer än en man. Jag vet många som har haft svårt att få jobb på grund av sin slöja. Det är redan svårt för någon från förorten att få jobb, men kanske dubbelt så svårt för någon med slöja.
Erfarenheten av närstående som har haft svårt att få jobb på grund av sin slöja har påverkat hennes syn på framtiden.
– Jag vill ju inte studera något i flera år om jag har väldigt låg chans att få jobbet. Jag har läst om folk som inte har fått jobb på flygbolag på grund av deras policys mot slöja.
Azizah har inte bestämt sig för om hon vågar satsa på pilotyrket eller inte.
– Jag älskar fysik och att utforska nya saker. Eftersom jag läser natur nu så jag har ju en bred utbildning att gå vidare från sen.
Azizah berättar att hon är feminist, men att hon tycker att rörelsen inte alltid inkluderar de muslimska kvinnorna.
– Vi hamnar längst bak i kampen. Varför ska vi inte få bestämma vad vi ska ha på oss? Varför ska man få ha så lite kläder att man nästan är naken, om man inte också får klä på sig så mycket man själv vill?
Frågan är komplicerad. Jag undrar vad Azizah tänker om att det finns många kvinnor som har vittnat om att de skulle vilja ta av sig slöjan, men att de av olika anledningar inte kan eller får.
– Jag vet att det finns kvinnor i världen som är förtryckta och har blivit tvingade att ha på sig sjalen, men jag har valt det själv. Kvinnor ska få ha sjal om de vill, precis som killar ska få ha klänning om de vill.
Jag frågar Azizah vad hon tycker är det bästa med Fittja.
– Alla tar hand om varandra. Folk är hjälpsamma på ett sätt jag aldrig ser i stan. Har jag haft en dålig dag brukar jag ta en promenad omkring i området för man träffar alltid någon som kan få en att må bättre.
