Klockan är endast 06:45 men solen lyser redan över parkeringen på Värmdö utanför Stockholm där sju blåa postbilar står uppradade. Elias Olsson har bara varit vaken i en kvart när han parkerar sin svarta damcykel vid en lyktstolpe.
- Skit alltså. Jag upptäckte att min cykel har punka precis innan jag skulle dra. Det här är mammas cykel. Nu har jag jäkligt bråttom.
Postnord har ett rykte kring sig att inte dela ut posten i tid. Det börjar redan här?
- Haha... jag vill inte försvara mig. Eller oss. Men vi som jobbar här sliter som djur och vill gärna bli klara i tid. Vi får nämligen sluta så fort vi är färdiga med våra uppgifter. Förseningarna från oss på specifika områden beror oftare på förseningar centralt.
Inne i postkontoret är det lågt i tak, ljust gråa stenväggar och hyllor med postfack så långt ögat kan nå. Några sitter på gula plaststolar och sorterar brev medan någon annan springer mellan olika postfack. Elias hejar snabbt på sina kollegor och går in i lunchrummet. Det är vitt och har utsikt över en brandstation. Doften av kaffe är stark. På en hylla hänger en vit lapp med texten 'Kaffemuggar'. Hyllan ekar tom och det är inga tvivel om att det är kaffemaskinen som jobbar hårdast i lokalen för tillfället.
Elias har precis fyllt tjugotvå. Han har jobbat till och från på Värmdös postkontor i tre år. Karriären på postkontoret startade när han ville ha ett sommarjobb under de kommande åren på gymnasiet. Den gången hoppade han upp på sin egen cykel och cyklade bort till posten. Med facit i hand gick det bra och nu kan han sina arbetsuppgifter i sömnen och trivs i sina kollegors sällskap. De drar skämt och pikar varandra med jämna mellanrum. Trots att det bara är tidigt en tisdagsmorgon och långt från helg är stämningen inne i lokalen på topp.
Efter två timmars sorterande, skämtande och slurpande av kaffe börjar personalen en efter en lämna kontoret. Kaffemaskinen får äntligen en välförtjänt paus.
Är det viktigt att vara tillsammans med sina kollegor på morgonen innan du ska spendera flera timmar själv i en bil?
- Jag gillar att vara själv i bilen. Tänka över framtiden och sjunga med till radion, gasa fort på vägarna. Men såklart det är härligt med det sociala innan man ger sig iväg. Undermedvetet kanske det är en bra start på dagen. Fast det är inget jag har reflekterat över.
Ur bilens högtalare hörs svagt vinnarlåten "Dance you off" från Melodifestivalen. Elias höjer volymen och sjunger mycket riktigt med samtidigt som han fort gasar fram på länsvägen. När han närmar sig ett område med fem röda, höga lägenhetshus i tegel sänker han volymen och saktar in.
Solen som tidigare lös har fått se sig besegrad av ett gäng gråa moln. Det regnar ute nu och Elias småspringer fram till första porten för att inte bli allt för kall. Han har bara svarta, knälånga shorts och en blå t-shirt med postens logga på sig. Tio minuter senare är han tillbaka i bilen, röd i ansiktet efter att ha sprungit upp och ner i vad han kallar 'mardrömshusen'. Sju våningar utan hiss. Stegen kommer bli många under dagen.
Du nämnde att du tänker på framtiden när du kör. Hur tänker du kring den?
- Att sortera och dela ut post är inte det jag vill göra. Jag är säker på att jag ska bli läkare och skrev faktiskt högskoleprovet för... nej jag vill inte tänka på hur många gånger jag skrivit det... Men jag hoppas det var sista gången nu. Det finns ingen ork kvar till studier efter en jobbdag. Jag går ungefär 20 000 steg om dagen. Upp och ner för trappor. Ut och in i bilen. Så jag hoppas att mitt antagningsbesked om några månader är glädjande.
Sex timmar senare är Elias klar med sina arbetsuppgifter. Han hänger bilnycklarna på en liten krok och vinkar hejdå till kollegorna som är kvar innan han går ut till parkeringen och låser upp sin mammas cykel.
- Angående min försening tidigare idag och att posten är försenad kanske mer ofta än den är i tid... Jag är nog lite glad över att mitt skolbesked kommer digitalt och inte på posten, säger Elias med glimten i ögat innan han hoppar upp på den svarta damcykeln och cyklar iväg mot framtiden.
