Den undre världen är för de flesta människor höljd i dunkel och mystik. Något man endast kommer i kontakt med via nyhetsrapportering och tv-deckare. Det kan vara svårt för vanliga människor att förstå och relatera till de som lever där. Men även dessa individer är vanliga människor, med levnadsöden lika tragiska och fantastiska som vem som helst.
Drivkraften bakom Davids berättelse, skälen till hans val, är inte vad man skulle kunna tro. Det handlade aldrig om en girig jakt på materiell lycka eller kärlek till pengar.
– Flera gånger har jag undrat hur jag hamnade där jag gjorde. Jag har absolut ingen kärlek till pengar, jag är ingen materialist.
Skoltiden
Samtidigt är Davids historia präglad av socioekonomiska kontraster. Han beskriver hur den dåliga maten i den kommunala grundskolan fick hans kamrater att rata lunchen till fördel för restaurangerna i området. Till skillnad från vännerna hade David sällan pengar till att äta ute. Att sitta kvar ensam i matsalen var dock inget alternativ. Behovet av att passa in i gemenskapen var allt för starkt.
Efter ett tag blev han igenkänd av restaurangpersonalen. De såg att han lämnade restaurangen hungrig varje dag. Efter ett tag började de ge honom bröd och pommes att äta till lunch.
– På den tiden var det inte något jag tyckte var jobbigt. Jag tänkte inte på det. Vi var allt för unga för att bry oss om klass och pengar.
Allt eftersom åren gick blev priset för att vara annorlunda allt högre. Han hade svårt att smälta in i den homogena och etniskt svenska medelklass-skolan. David förklarar att problemet inte var rasism eller fördomar. Det handlade snarare om något simplare, men icke desto mindre viktigt. Nämligen en känsla av att vara avvikande från normen, annorlunda och därmed aldrig riktigt en del av omgivningens sammanhang.
– Det handlade inte om status. Jag har aldrig brytt mig om märkeskläder eller materiell lycka. Det var snarare en fråga om mer banala saker, som att ha råd med biobesök eller Gröna Lund. Men kanske främst att passa in. Jag kände tidigt att jag var annorlunda från mina klasskompisar.
Att David började sälja skedde naturligt. Möjligheterna fanns redan där. Han kom från en omgivning som bjöd in till kriminellt beteende snarare än avrådde från det. David utgjorde mellanhanden mellan innerstadsskolan och förorten han bodde i. När klasskompisarna började festa efterfrågades plötsligt alkohol. Han blev automatiskt den man gick till för att fråga om smuggelsprit. Allt mer blev David sedd som förortskillen med kontakter.
– Jag måste ta ansvar för allting som hänt mig, det har alltid varit mina egna val som styrt mitt liv. Samtidigt har mycket som hänt berott på de normer som fanns omkring mig.
Innerstadsskolan krävde status och anpassning från de personer som ville bli en del av gemenskapen. Speciellt från de som skiljde sig från normen. Under den period av ungdomen man söker som mest efter identitet och sammanhang blev försäljningen ett naturligt sätt att få socialt inflytande. Det lät David inte bara tjäna pengar, utan uppfylla en roll i klassen. Det gjorde att han blev medbjuden på alla fester, gav honom status och central roll i gemenskapen.
– Visst var det roligt med pengarna, men det var aldrig det viktiga. Det handlade främst om statusen jag fick.
Livet som becknare
Det började med en simpel tjänst åt en kompis. En tjänst blev flera. Allt eftersom åren gick flyttades gränsen. Tillslut blev David erbjuden att själv ta hand om försäljningen. Inte bara agera mellanhand. I början handlade det främst om Polsk smuggelvodka. Senare gick han över till drogförsäljning.
Livet som becknare var tufft. Telefonen full med hundratals kontakter, styrde livet. Arbetet pågick hela tiden. I ett par år bestod Davids tillvaro av att ta sig runt mellan olika platser i stockholms förorter för att möta kunder. Dag som natt, veckodag som helg, var han tillgänglig för den ständigt ringande telefonen. Sömnen blev förpassad till de korta stunderna däremellan, för att närsomhelst bli avbruten av telefonen.
– Det var en extremt stressig tid. Man behöver hela tiden vara på sin vakt, hålla utkik för polisen.
David började få panikattacker. Han förstod det inte då men det blev startskottet för en kursändring i hans liv, en varningssignal om att något var fel.
– Första gången det hände satt jag på tunnelbanan. Jag fick svårt att andas och min syn blev suddig tills jag bara kunde se marken under mina fötter. Jag blev rädd.
Ångesten blev ett återkommande problem i Davids tillvaro. För att hantera den rökte han cannabis. Något som skulle komma att utvecklas till vad han själv kallar ett beroende. Vanan var en dyr sådan, finansierad av försäljningen.
Det blev allt mer tydligt att han behövde vila. För att få tid att tänka reste han ensam till Brasilien där han spenderade två månader med att träna Jiu Jitsu och reflektera över tillvaron. Bland annat funderade han över sin lillebror, som precis som David hade börjat röka cannabis. Det slog David att han indirekt kunde ha sålt till sin lillebror. Det blev plötsligt personligt.
– Alltså, jag sålde aldrig till honom eller folk i hans ålder, men jag sålde mycket till folk som sålde vidare. Det kunde lika gärna varit mina grejer han rökte.
Tiden i Brasilien skulle komma att bli en avgörande brytpunkt i Davids historia. Det som fick honom att ta det slutgiltiga beslutet att byta bana hände snart efter hemkomsten till Sverige.
