”You want a timeless song, I want to change the game”. Så inleder Dua Lipa skivan – och det känns passande i en tid där ”låna lite 80-talssyntar” har blivit definitionen av tidlöshet.

Future Nostalgia är på många sätt ett av årets mest tidstypiska album. Det passar perfekt in i den gråsuddiga musikfåra som har frigjorts nu när genrebetäckningarna har blivit obsoleta. En stor, färgglad bukett av musikaliska influenser – en smörpopsippa här, en RnB-ros där. Men musiken har inte tillräckligt mycket personlighet för att utmärka sig. Skivan förlorar sig lätt i låtar som låter som en pastisch på någon annan, mer minnesvärd pophit.

Det finns dock ljuspunkter. Den energiska och storslaget producerade popen har potential och skivan är som allra bäst när den med huvudet före dyker ner i den lekfulla discopopen. Singeln ”Don’t start now” med sin drivande basgång och sina solmosiga pianoackord är actionspäckad och intressant rakt igenom, och den luftiga tuggumifunken på låten ”Levitating” är löjligt dansvänlig.

Men skivan tar sig också för ofta på för stort allvar. Det hinner bara gå 15 sekunder av introlåten innan Dua Lipa jämför sig med superarkitekten John Lautner. Hon har också en frustrerande tendens att vila väl tungt på snärtiga, men intetsägande, feministslogans. Låten ”Boys will be boys” är kanske värst i det avseendet och rader som ”and that was sarcasm in case you needed it mansplained” gränsar farligt nära tumblr-copypasta.

Future Nostalgia är en verkligt välproducerad popskiva. Allt sitter rätt och allt är välgjort. Men helhetsintrycket blir ändå plågsamt ointressant. Som en tekniskt perfekt akvarellmålning – fast motivet är en regnig parkeringsplats i Tumba.