Hösten 2018 satte Linus Tunström upp pjäsen Underkastelse på Stadsteaterns lilla scen. En timmes uppgörelse med ett fiktivt scenario som utspelar sig 2022 där islamistiska krafter kopplar greppet om Frankrike. Enmansshowen blandade en introspektiv monolog med idéer om frihet, samhällsstrukturer och religion. Nu får publiken återigen stifta bekantskap med en Tunströmpjäs vars underlag är undertecknat den provokative fransmannen Houellebecq. Serotonin handlar om Florent-Claude, en deprimerad agronom utan varken intressen eller passioner. Han hatar sin flickvän och lämnar henne utan att göra slut. När han påbörjar en behandling med den antidepressiva medicinen ”Captorix” blir han impotent. Det bryr han sig inte om. Boken gavs ut på svenska 2019.
Tunström slår sig ner på en bänk vid fontänen Tors Fiske på Mariatorget efter att ha klivit av sin cykel. Han är välklädd denna kyliga aprileftermiddag. Grus och sand flyger dit vindarna drar. Om en stund ska han repetera pjäsen i S:t Pauls kyrka som ligger precis intill men först delar han med sig av sina tankar, personliga som professionella.
Varför just Houellebecq?
– Det är en spännande författare. Jag har läst hans böcker genom åren. Han bär på glasögon genom vilka han ser vår samtid på ett spännande sätt. Man kan bli provocerad, hålla med, eller känna sig förvirrad. Oavsett vad man tycker om honom så tvingar han en att förhålla sig och tänka själv.
Med pjäsen Underkastelse i åtanke. Hur ser du på att utmana konsensus?
– En del teater skapar nåt slags konsensus med sin publik vilket väl kan fylla sin funktion, men föreställningar som är problematiska blir också intressanta. I Underkastelse fanns det ett några olika spänningsfält – Man och kvinna, kristendom och islam, frihet kontra strukturer som låser in. Idén om att människan även idag är kluven mellan sin längtan efter frihet och behovet av underkastelse är intressant och laddad.
I boken Serotonin berörs ämnen som pedofili, självmord, vapen, prostitution och psykofarmaka. Hur ser du på det och vad säger de ämnena om vårt samhälles tillstånd?
– Ja visst kan det vara potentiellt skandalösa ämnen som Houllebecq ibland nästan slänger in som sitt trademark att vara provokativ. Men i botten handlar boken om ensamhet och kärlek i vår tid. Ett stycke lyder ”romantik och pornografi var inte längre åtskiljbara, Skaparens godhet skulle ha manifesterats i full kraft”.
– Huvudkaraktären inser smärtsamt att samtidens liberala frihet, idén om den totala valfriheten, lett till att han förkastat kärleken. Han, som varit i opposition mot kyrkan i hela berättelsen, landar i en gudstro där både sexuell och romantisk kärlek är tecken på Guds existens. Sexualitet, kärlek och Gud är inte åtskilda. Och dessutom väver han ihop denna problematisering av liberalismen med bilder av hur ekonomin och konsumtionssamhället påverkar oss.
– Jag lever i samma motsägelse som alla andra priviligierade medelklassmänniskor; jag trivs med friheten och konsumtionen och samtidigt vet jag att de sakerna är en del av ett ekonomiskt system som förstör planeten för mina barn och dessutom bidrar till pervers ojämlikhet. Så jag brottas väl med det dagligen som de flesta andra.
Skådespelaren Sven Ahlström står ensam på scen. Hur fungerar det?
– Om fler skådespelare medverkar på scenen måste de också vara subjekt, men bokens är hänsynslöst subjektiv, dess essens är individens. Monologen fångar berättelsen bäst.
– Ett annat val man måste göra i skapandet är de rumsliga förutsättningarna. Vi jobbar inte i ett vanligt teaterrum, eftersom Kulturhuset Stadsteatern renoverar sina lokaler, utan i en kyrka, vilket ju ger mening till berättelsen. Vad skulle vi föra in för element i kyrkan? På något sätt måste det kvinnliga könet finnas med i kyrkorummet, som något han längtar efter, hyllar, pånyttföds ur. Vi landade i en abstraktion med en spiral som leder mot en brännpunkt i mitten med en sprutande vattenfontän. En form som fångar en metafor och är spelbar. Houellebecqs språk är så specifikt med återkommande och skickligt sammanvävda teman. Därför ligger också pjäsens text och handling väldigt nära bokens. Man måste kunna ge kropp åt alla ord och känslor, skapa dynamiken, texten måste bli överraskande och underhållande.
Serotonin skulle haft scenpremiär i fredags. På grund av coronaviruset ställde vi in premiären men sedan föddes idén om att visa den digitalt. Tre dagar ligger den uppe på Stadsteatern play.
Nu visas pjäsen digitalt – hur ser arbetet ut?
– Vi kommer spela in den på tisdag, med ett trekamerateam och liveklippa den så allt är klart innan påskhelgen. Den sänds söndag 12 april och tre dagar framåt på Stadsteatern play.
Rikard Borggård komponerar. Kan du säga något om musiken?
– Det blir elektroniskt, impressionistiskt och suggestivt som i Underkastelse, förutom en låt av Deep Purple som ju spelar en roll i handlingen.
Med tanke på innehållet, finns det någon åldersgräns?
– Det brukar inte finnas åldersgränser på teater. Det är sällan vuxna skulle välja att dra med sina barn på en sådan här föreställning.
Tror du fler ungdomar tar del av föreställningen när den sänds digitalt?
– Hoppas det. Det beror naturligtvis på hur bra Kulturhuset lyckats nå ut till dem att det händer.
Avslutningsvis, vad säger du till unga med intresse för teater?
– Välkomna, kör hårt!
