”Det bästa är att få uppleva den kärlek som känns rätt för en själv.”

Julia Scherlund gick i sjuan när hon på väg hem började snacka med tjejen bredvid på bussen.

– Vi blev kompisar och började hänga. Efter ett tag insåg jag att jag var attraherad av henne och det var väl då jag förstod att jag var bisexuell. Det var en skön känsla att inse det. Då slapp jag fundera mer på min läggning.

De blev tillsammans och för Julia blev komma ut-processen i och med det naturligt. Det enda hon behövde göra var att presentera sin nya tjej.

– De flesta tyckte bara det var kul och verkade nyfikna.

Men alla vänner reagerade inte likadant. Vissa påstod att hon inte alls var bisexuell.

– De bad jag bara att hålla käften. Det är såklart det är irriterande att folk inte förstår att man kan vara annat än hetero. Men jag har haft killar innan så jag tror de inte förstod varför jag helt plötsligt skulle skaffa en tjej.

Att komma ut för föräldrarna var inte lika lätt.

– Min pappa förstår sig inte på sånt så det kändes lite jobbigt. Mamma förstod men tog det inte på allvar, hon skrattade mest bort det. Det är mer nu senare när jag varit öppen med min läggning på sociala medier som hon börjat inse att det är på riktigt. Men det är jobbigt att inte bli tagen på allvar. Man blir osäker och börjar ifrågasätta vad man egentligen känner och tycker.

Trots ifrågasättningarna upplever Julia att de flesta runt om henne inte antar att alla har samma läggning. För henne själv är det heller inte en så stor sak.

– Jag tycker det är viktigt att stötta hbtq-frågor och hbtq-personer men sen tänker jag inte på det så mycket. Jag står för vem jag är och så länge jag har folk omkring mig som jag gillar så spelar resten inte så stor roll.

Emil Balesic minns när han var liten och såg Adam i barnprogrammet ”Eva & Adam” borsta tänderna. Då kände han någonting.


– Jag förstod inte om jag gillade honom eller om jag ville vara honom. Så var det rätt mycket i början. Jag visste inte om jag var avundsjuk på vissa killar eller om jag var intresserad.

Emil beskriver det som att han kom ut stegvis. Första gången var han 15 år, då var det för bästa kompisarna.

– De är ett gäng straighta killar men de tog det bra. Jag sa att jag gillade killar men jag hade tjej då så jag kom inte direkt ut som bög.

Vid 18år tog det slut med tjejen och Emil reste bort. När han kom hem berättade han för sin mamma.

– Det var inte så lätt. Det blev väldigt jobbigt för min mamma. Hon bad mig att vänta med att komma ut. Mina föräldrar är religiösa och har en annan kultur.

Det tog fyra år till efter det innan Emil kom ut för sin pappa.

– Det var inte lätt för honom heller. Vi har mycket släkt som inte skulle acceptera det och jag tror att mina föräldrar inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till det.

Det starkaste stödet under den här tiden kom från vännerna.

– Jag har alltid blivit backad av mina vänner. Inte bara från queers utan från alla mina närmsta. Det har betytt så mycket. Vissa har haft tur med sina föräldrar, jag har haft tur med mina vänner.

Det är under de senaste månaderna som Emils föräldrar har börjat prata om hans läggning mer naturligt.

– Nu för tiden frågar de saker om min pojkvän på samma sätt som de frågade saker om tjejen jag var ihop med.

– Som queer har man blivit tvingad att se hur olika folk har det. Jag tror att man blir mer förstående och kan ta in folks olika perspektiv bättre. Alla gå och bär på tunga grejer och har man blivit tvungen att ta itu med det själv så ser man det nog tydligare i andra också.

När Ylva Björnström var 30 år var hon gift med en man och hade två barn. Men det var något som inte kändes rätt. Ylva började i terapi och kom sakta närmre sig själv.

– Det tog lång tid för mig att komma på att ’jaha är det så att inte alla blir kära i sin kompis eller sin kvinnliga lärare’. Det var saker som jag upplevde när jag var ung men då gjorde jag inte något åt det. Istället blev jag kär i killar. I efterhand så tror jag att det var ett slags skydd jag byggde upp för mig själv så att jag skulle slippa känna oönskade känslor.

Ylva växte upp på 70-talet i ett litet samhälle i södra Norrland och beskriver det som att det inte fanns en homosexuell så långt ögat kunde nå. Åtminstone ingen som var öppen med det.

– Homosexualitet var något skumt, något konstigt som man kanske visste fanns i typ New York.

Tiden gick och Ylva skaffade familj. Tillslut insåg hon att det fanns viktiga delar av sig själv som hon inte hade velat kännas vid. När hon väl började konfrontera sina känslor så spred sig obehaget direkt.

– Jag kände skuldkänslor inför min man och mina barn. Jag hade ju utgivit mig för att vara någon som jag inte var!

När hon var 36 år kom hon ut och skuldkänslorna visade sig vara i onödan.

– När jag berättade så var min ex-man väldigt stöttande. Han skulle verkligen kunnat bli sur men det blev han aldrig.

Och på den vägen fortsatte det. Reaktionerna var framförallt positiva.

– Mamma berättade för pappa och jag var rätt nervös. Men pappa ringde upp och sa ”Vad kul! Grattis! Det finns ju jättemånga spännande personer som är homosexuella!” Jag blev så förvånad.

– Efteråt var det svåraste att hitta vänner. Jag kände inte en enda homosexuell person. Men en kollegas homosexuella kompis bjöd med mig på fest efter att jag kommit ut. Och hon som hade festen blev min fru. Vi har varit gifta i 20 år nu.

– Det bästa är att få uppleva den kärlek som känns rätt för en själv. Att komma ut handlar för mig om att vara sann mot sig själv. Lever man i en minoritetsgrupp kommer man stöta på jobbiga situationer. Då är det viktigt att man tar hand om och vågar vara sig själv.

Vill du komma ut? Jenny Söderstrand från RFSL Stockholm ger tre tips på hur du kan göra.