Det började redan när Lisa Wermelin, idag 30 år, såg Grease för första gången. I en liten by utanför Umeå, 10 år gammal, bestämde hon att det var musikalartist hon ville bli.
Lisa Wermelin beskriver sig själv som den typiska kreativa och skapande människan med en intuitiv känslighet. Utåt sätt upplevs hon som social och självsäker med koll på läget, men själv har hon aldrig upplevt det så.
– Det har alltid funnits en krock mellan min egen och andras uppfattning om hur jag är. Folk kan liksom inte tänka sig att jag som är så social och utåtriktad kan ha osäkerheter. Men de vet ju inte vad som pågår i mitt huvud, säger hon.
När Wermelin började musiklinjen på gymnasiet blev det ännu mer uppenbart. Det var en av de svåraste linjerna att ta sig in på och krävde högsta betyg, vilket gjorde att de allra bästa hamnade i en och samma klass. Det var en stor övergång och började jämföra sig med andra. Prestationsångesten gjorde att glädjen för musiken försvann. När det sedan blev dags att söka in till universitet hade lusten gått ur henne helt.
– Jag slutade tro att jag kunde bli musikalartist och klarade inte av konkurrensen. Den typiska svenska jantelagen fick övertaget och jag fegade ur.
Hon bestämde sig istället för att söka in till universitetet. Då hon alltid varit intresserad av beteendevetenskap och hur andra människor tänker, valde hon att plugga till socionom.
– Universitetet har aldrig känts som en konstig grej för mig. Genom släkten är jag präglad av bilden att man går på universitet och ingen i min närhet har hållit på med musik eller kultur, så det kändes inte läskigt. Jag visste att jag skulle komma in på sociologprogrammet och att det var en bred linje, så att jag skulle ha stora valmöjligheter sen.
Hon hade lagt ner tankarna på att bli något inom musik och sökte sig istället till ett universitet med ett campus, då hon visste att det skulle ge henne en social samhörighet och gemenskap.
– Jag rekommenderar alla att välja ett universitet med ett riktigt campus. Det gör så mycket för utbildningen. Allt är samlat på samma plats och man har större chans att träffa människor som pluggar annat. Det finns en "campuskultur" med barer, upptåg och spex och man får vänner överallt.
Lisa Wermelin bestämde sig direkt för att gå med i studentspexet, en form av musikteater som studenterna styr upp. Hon trivdes som fisken i vattnet och träffade vänner för livet. Kärleken för musikal och teater kom tillbaka.
– Jag insåg så småningom att jag inte kunde jobba som socionom. När vi hade praktik under femte terminen satt jag liksom och sökte musikutbildningar. När vi kom tillbaka till skolan pratade alla om hur de via praktiken kunde få sommarjobb som eventuellt kunde leda till jobb efter utbildningen. Jag tänkte ”är det här målet?” och insåg att jag inte alls ville ha det så. Jag fick panik.
Hon bestämde sig för att läsa klart utbildningen med inställningen att det är bättre med en hel utbildning än att hoppa av, men la hela sista terminen på att söka musikutbildningar. Om hon inte gjorde det nu, 25 år gammal, skulle det aldrig bli av och det kunde hon inte leva med.
– Jag tror att det är det som är grejen. Man får fråga sig själv om man kan stå ut med att inte testa och då får man svaret. För mig var det nej och då var det bara att ge mig hän. Jag vill ha ett liv som väger upp för döden och då kom jag fram till att jorden inte går under av att jag gör ett annat val.
När socionomutbildningen var klar åkte hon först till New York och gick en musikalutbildning över sommaren, följt av två år på Kulturama i Stockholm. Studieskulderna blev höga, men hon ångrar ingenting. När hon var klar med utbildningarna blev hon erbjuden ett jobb på en institutionsteater i Finland och tog sitt pick och pack och flyttade dit.
– Nu kan jag inte ens föreställa mig ett liv utan musikal. Jag tror att hela den här resan har gjort att jag har blivit modigare. Jag gör plötsligt saker jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har också blivit tvungen att ge upp lite av mitt kontrollbehov, som jag varit präglad av hela livet. Det här yrket innebär att man inte har någon kontroll alls och allting måste bara få lösa sig. Det finns inget annat sätt.
Att ge upp en stabil ekonomi och ett förutsägbart liv har varit värt det för Lisa Wermelin.
– Frilanslivet är tufft och det går upp och ner. Ett tips är att hitta personer som gjort det längre och fråga hur fan man står ut när man inte gjort det förut. För mig har det också varit viktigt att ha ett extrajobb på sidan av så att jag har en någorlunda stabil ekonomi. Jag föredrar att ha det så, även om det ibland är jobbigt eller känns som ett misslyckande.
Det är svårt med drömmar och Wermelin är medveten om att hon haft tur nog att ha förutsättningar för att kunna följa sina. Hon har alltid haft föräldrar som stöttat och funnits där och som haft en ekonomi som gjort att hon kan ringa dem om det skiter sig. Det är ett privilegium som gjort det möjligt.
– Mitt råd till unga är att våga, även om det är svårt eller läskigt. Det kan vara bra att välja ut några människor man litar på och som man vet älskar en och vill ens bästa. Det är de personerna man ska fråga om råd. De är bara de som får ha en åsikt och resten av världen får man försöka att filtrera bort. Sen får man hitta drivet och lusten. Kan man inte leva utan det måste man testa.
