Bullar, ångest och glädjetårar

Ett ultimatum: aldrig mer få baka surdegsbröd eller aldrig mer få äta surdegsbröd?

Tjugo sekunders tystnad. Rebecca Guve skruvar på sig, tittar ut i luften. Sedan två år tillbaka har hon händerna i degen och varje helg doftar hennes 31 kvadrat av smör, kardemumma och nygräddat bröd. Att baka kan anses vara trivialt. Det är det inte.

Tidigt i augusti 2019 gjorde Rebecca sitt första inlägg på matkontot @acrumbonyou. Ett utrymme för det hon älskar mest, det som började bli för stort på det privata kontots lilla yta. Det är lätt att hänga med på vad det handlar om, beigea brödskivor i morgonljus sätter färgtemat på feeden. Men i kokboksestetiken får även ångesten ta plats. Mat kan vara jobbigt och mat är jobbigt för många. I ett inlägg från oktober 2019 skriver hon om ätstörningar och matångest.

– Jag har inte alltid vågat eller velat prata om det. Men det går till en gräns.

På Instagram-kontot får känslorna styra. Högt blandas med lågt och trots att tankarna kring mat inte alltid är helt problemfria än, så visar responsen från följarna att hon inte är ensam.

– Det finns situationer som jag trott att jag varit själv om att uppleva, men när jag skrivit om det så svarar flera att de varit med om samma sak. De känner igen sig, men har kanske aldrig vågat prata om det.

Rebecca dränker matångesten i ett överflöd av matglädje. Köket innebär trygghet och att tillbringa mycket tid där, är att tillbringa mycket tid med det som får henne att må bra. Mjöl, vatten och salt. Ögonen blir stora när hon pratar om det.

– Vem var jag innan jag började baka?

Surdegsbakets början var en prövning för det knappa tålamodet. Sommaren 2018, den där varma sommaren, bondade Rebecca över mat och odling med en kollega på förskolan där de jobbar. Kollegan tog med mjöl och burkar till jobbet och sedan kom de igång båda två.

– Jag fick panik de första veckorna för att det inte funkade. Jag har skrikit åt min deg, velat slänga den så många gånger! Jag gör alltid såhär, kastar mig in i saker utan att veta.

Till slut landar hon ändå i känslan av att ha gjort det omöjliga. Mjöl, vatten och salt blir till bröd och bullar. Det omöjliga, som så många andra gjort förut. För visst är bröd- och bullbak varken nytt eller unikt, trots det blir känslan storsint varje gång.

– Det är inget konstigt, svårt eller superhäftigt. Det är så enkelt och litet egentligen, men för mig är det så himla stort. Jag bara vet att varenda gång jag skär i ett bröd eller sätter händerna i en deg så finns det ingenting annat i hela livet som jag någonsin vill göra. Oavsett om det är på proffsnivå, eller på det sättet jag gör idag. Bara jag får.

Det är lördag morgon klockan sex. För två dagar sen väcktes surdegsstarten till liv, igår morse blev Rebecca sen till jobbet efter att ha satt bulldeg, fördeg till bröden och lämnat kaos i diskhon. På eftermiddagen förvandlades fördeg till bröddeg. Mjöl överallt och kvällssol på köksbänken. Men nu är det lördag morgon klockan sex.

Rebecca går upp för att sätta igång ugnen, tar ut bulldeg och smörblandning i rumstemperatur. Somnar om. Går upp igen. Ett bröd snittas och ett penslas och toppas med sesamfrön, in i ugnen klockan sju. När bröden bakas tar bullarna form – de blir smörade och snurrade. I lägenheten sprider sig dofterna.

– Det är en tid som jag aldrig vill ska ta slut, jag vill bara vara där för alltid med mina bröd. Jag vill bara baka bröd, efter bröd, efter bröd, efter bröd. Jag kan inte förstå att jag har andra grejer jag behöver göra. Hur kan inte alla känna såhär?

Det blir trettio bullar och två brödlimpor varje helg. Det går knappt att äta upp på egen hand och mycket får ges bort. För Rebecca spelar det ingen roll, helgbaket är övning, rutin och glädje. Det tar tid innan hon svarar på mitt ultimatum, men till slut trumfar ändå bakningen.

– Det får mig att må så bra så det är värt all tid, alla pengar och allt utrymme i hela världen.

Rebeccas matkonto hittar du HÄR.