Ester från Umeå saknar en hbtq-grupp med personer som har olika hudfärger. Anita från Barcelona demonstrerar med sin hbtq-förening. Både Sverige och Barcelona behöver fler hbtq-mötesplatser för att unga ska känna sig trygga.
Ester Gustafsson, 19, pluggar arkitektur på KTH.
Foto: Maya Rydén
Prideparaden i Uppsala passerade kyrkan där Ester Gustafsson, 19, från Umeå, just hade spelat orgel. Hon var med sin mamma som har en kristen bakgrund. Med paraden följde skratt och bra stämning. Då undrade hennes mamma var det var för jippo.
– Jag agerade inte som jag önskade och sa bara “säg inte så” men blev mest ledsen.
När hon får frågan om hon kommit ut för sina föräldrar suckar hon. De har aldrig haft ett komma-ut-samtal, dels för att hon är osäker på hur de skulle reagera, dels för att det inte känns nödvändigt. Sina vänner kan hon vara öppen med och flera av dem är hbtq-personer.
Det var en annan stämning i hennes grundskola. Nazister kunde skrika och skratta åt henne och andra. En gång spottade de på en kille för att han var transsexuell.
Hbtq-personer är särskilt utsatta. Lena Nyberg, från myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), berättar att unga hbtq-personer känner sig utsatta och är mer drabbade av psykisk ohälsa. En av fyra hbtq-personer har valt bort en aktivitet för att de varit oroliga för hur de ska bemötas. Många har tidigare blivit mobbade eller utsatta på andra sätt.
– En bra fritidsverksamhet skapar en trygg miljö som de kanske inte upplever i skolan, på fritiden och ibland inte ens i hemmet, säger Lena Nyberg.
Hbtq-fritidsgårdar kan ge unga en trygg plats.
Foto: Maya Rydén
Barcelona på Trans day of visibility. Anita Calero Soni, 25, demonstrerar på torget Placa Sant Joan. Hon är en del av hbtq-föreningen ”Colors de ponent”. På plats fanns bland annat den transsexuella aktivisten Silvia Sicore och flera journalister. Fyra stolar stod uppradade för transpersoner från olika yrken som höll en diskussion.
– Efteråt ger vi ett förslag i stadshuset att de ska gå med på våra krav. Problemet är att de måste rösta och ibland går saker inte framåt. En sak är viljan att förändra saker, en annan är att verkligen förändra dem.
Anita Calero Soni bor i Barcelona men har en flickvän från Sverige. Även om hon aldrig varit på besök i landet är hennes svenska därför flytande. Hon tycker att Sverige kan lära sig av deras förening. Spanien ligger långt efter Sverige och Europa när det kommer till hbtq-rättigheter, enligt Anita Calero Soni. Men även i Sverige finns det ungdomar som är rädda för att komma ut för sina föräldrar.
Till vänster i röd jacka sitter aktivisten Silvia Sicore. På skyltarna står det “Lleida fritt från transfobi” och “vi försvarar transrättigheter”.
Foto: Anita Calero Soni
Lena Nyberg och MUCF har sett tecken på att hbtq-fritidsgårdar i Sverige kommer behöva stänga. Kommunernas ekonomi har påverkats av corona. Deras rapport från 2020 visar också att de flesta mötesplatserna finns i storstäder.
– Unga på landsbygden kan hantera det på olika sätt. Vissa flyttar till en storstad i jakt på gemenskap och stöd. Andra bor kvar men känner sig ibland ensamma och isolerade.
Därför har regeringen avsatt 2,4 miljoner för att stärka mötesplatserna.
Vad kommer pengarna gå till?
– Första hand där det inte finns några mötesplatser, men om en organisation vill skapa digital kan den också vara relevant, säger Lena Nyberg.
Det fanns en kommunal hbtq-grupp som Ester Gustafsson besökte med sina vänner. De flesta besökarna var i högstadieåldern medan de gick sista året på gymnasiet. Därför blev det bara ett besök. Samtidigt längtar hon efter en hbtq-grupp där personer har olika hudfärger.
– Antingen kunde jag umgås med andra people of color men då var det inga andra hbtq-personer. Eller så var det hbtq-personer men bara vita.
På senaste tiden har hon hittat grupper på Facebook för adopterade hbtq-personer. Även om hon inte träffat några från gruppen tycker hon det är viktigt att kunna dela erfarenheter.
– Det är en plats där man diskuterar saker man är med om. Och det blir på något sätt två lagar där man kan möta diskrimiering.
Anita Calero Soni blev kallad självisk när hon berättade för sina föräldrar att hon är lesbisk. De sa att hbtq-personer är dumma och förvirrade. Hon frös fast och ville stänga dörren om sig. Samtalet kändes surrealistiskt, som om det hände någon annan. Det värsta var att höra sin pappa kalla sig själv homofob utan minsta skam. Hon hade hört främlingar kalla henne flata på gatan men hennes pappas ord var något helt annat.
Föräldrarna hoppas fortfarande att hon ska förändras med åren. De har träffat hennes flickvän, som bor i Sverige, men har aldrig frågat om de är mer än bara vänner.
Anita Calero Soni blev inte accepterad av sina föräldrar. Nu hjälper hon andra hbtq-personer i föreningen ”Colors de ponent”.
Foto: Anita Calero Soni
På Ester Gustafssons gymnasium var klimatet annorlunda än i grundskolan. Att vara homofobisk, transfobisk eller rasistiskt förbisågs inte längre. En kille i hennes klass var högerextrem och han slutade efter några månader.
– Han upptäckte att det inte var rätt plats för honom.
Andra gymnasieskolor i Umeå tror hon däremot kan ha andra normer.
På Ester Gustavssons gymnasiet var klimatet tryggare för hbtq-personer.
Foto: Maya Rydén
Anita Calero Soni minns då en artonårig tjej kom till föreningen med sin mamma. Till en början var mamman skeptisk och ville visa sin dotter att hbtq-personer är hemska. Då försökte personalen få henne att se vad platsen betydde för dottern. Efter en tid ändrade hon sig.
– Mamman tänkte sen "det här är min dotter och jag måste älska henne som hon är. Det spelar ingen roll om hon älskar någon från samma kön. Så länge hon är glad“.
