För de allra flesta är familjen det viktigaste man har. I årtusenden har familjen fungerat som samhällets minsta enhet och redan tillbaka på förkristen tid gavs budord om att den som hedrar, lyder och tar hand om sin mor och far får en garanterad plats i paradiset. Det är bara ett av många exempel på hur starka normerna om en sammansvetsad kärnfamilj har varit genom historien och fortsätter att vara ända in i våra dagar. Få saker är därmed så tabubelagt som att välja bort en eller båda sina föräldrar.
En som har gjort det är Anna. Idag är hon i 25 års-åldern och bor i södra Sverige tillsammans med sin sambo och lilla son på fjorton månader. Det är nu över sju år sedan hon senast pratade med sin mamma. Hon berättar att många blir förvånade och ibland misstänksamma när hon berättar om sin situation.
– Jag upplever att folk i Sverige ibland har lätt att döma utan att veta bakgrunden, säger hon.
Slag och stölder
Anna växte upp tillsammans med sin mamma och flera småsyskon. Hennes biologiska pappa var tidigt ute ur bilden. Från tidig barndom till sen tonår kantades vardagen av misshandel, lögner och ständiga bortförklaringar från mamman. Anna berättar att mamman under perioder hade destruktiva förhållanden med olika män som slog henne framför barnen. Även Anna råkade ut för fysisk och psykisk misshandel. Trots detta valde mamman att ta männen i försvar.
– Jag fick agera förälder åt mina yngre syskon och kände stor oro för dem. Lögnerna tog aldrig slut och trots min frustration var jag tvungen att stå ut för deras skull, säger hon.
Droppen var när Anna som 18-åring upptäckte att mamman hade tagit lån i hennes namn och stulit hennes sparpengar. Konfrontrationen slutade med att Anna blev utslängd från hemmet. Det var startskottet på ett nytt liv - ett liv utan mamma.
''Aldrig varit lyckligare''
Idag mår Anna bra, men vägen dit har inte varit enkel.
– När jag var 18 år var jag tom inombords och stod ensam mot världen. Det tog över två år och mycket terapiarbete att så småningom inse att jag mår bättre utan henne och kan klara mig själv. Jag har aldrig varit lyckligare än vad jag är idag.
Det enda som återstår är oron för de mindre syskonen, varav vissa fortfarande bor hemma hos mamman.
– Jag vill inte att de ska gå igenom samma sak som jag har tvingats göra. Man känner sig maktlös. Det är inte lätt att få hjälp från sociala myndigheter och det krävs mycket för att de ska omplacera barn, säger hon.
Stigmatiserat ämne
Anna berättar att hon har varit med om tillfällen då hon känt sig misstrodd av omgivningen och att samtalsämnet ofta föranleder en ansträngd stämning. Många undrar varför hon har valt att bryta. Vissa tror att hon ljuger och överdriver. Så var till exempel inledningsvis fallet med hennes nuvarande sambo.
– Det är nära till hands för folk att tro att det är mig det är fel på. Man blir kanske extra förvånad över att det gäller min mamma och inte min pappa. Det finns någon sorts övertro på att alla mammor är bra mammor.
Är det mer accepterat att bryta med en förälder idag?
– Både ja och nej. Det är fler som öppnar sig, men samtidigt är det fortfarande väldigt många som inte vågar berätta. Jag förstår det. Att potentiellt mötas med misstankar och svåra frågor tar energi.
*Av säkerhetsskäl är intervjupersonen i texten anonym. Anna heter egentligen något annat.
