Illustratören Hanna Böhm minns hur det är att vara ung och ny i branschen med chefer som inte tar en på allvar. Då är det a och o att veta vilken lön du förtjänar. Ändå kan ett viktigt ämne ibland väga tyngre än lönen.
Hanna Böhm, 25, var nitton och nervös när hon gjorde sitt första uppdrag. Hon hade visat upp sin konst förut men den gången kändes det mer seriöst. Bakom oron längtade hon efter att synas, få utrymme och kunna påverka med sin konst.
– Det var mitt intresse och jag fick chansen att göra det kopplat till frågor som jag brydde mig om, som feminism och hbtq.
Hon har ritat sedan hon var liten och i tonåren hängde hon på forum för konst där både proffs och nybörjare samlades. Vissa illustratörer, som var mer erfarna, kunde lära henne om avtal och rättigheter. Deras kunskap och konst var inspirerande samtidigt som det kunde ge henne dåligt självförtroende.
– Jag hade nära till proffs och kunde jämföra mig med någon som sitter en hel värld bort.
Innan det första uppdraget la hon upp sina illustrationer på nätet och fick på den vägen förfrågningar. Då gjorde hon jobben gratis, men därifrån tog det fart.
När Hanna Böhm gjorde sina första uppdrag tänkte hon att priset skulle sättas efter erfarenhet. Nu är hon noga med att inte sätta en för låg summa. Då förstör man inte bara för sig själv, utan påverkar också prissättningen för de som har illustration som heltidsyrke.
– Det finns tillfällen jag lärt mig av. Som när jag inte hade skrivit ett avtal och mina illustrationer användes längre och annorlunda än vad jag tänkt.
En annan fälla är att stora företag kan uppmuntra illustratörer att skicka in konst till en tävling och sen välja sin favorit. Hon tror inte att branschen kommer att bli snällare. Folk kan förvänta sig att arbetet ska ske gratis och kommer med ursäkten att illustratören borde nöja sig med att få reklam tack vare dem.
– Att få synas på deras plattform är bra men det betalar man ju inte hyran med.
Samtidigt finns det tillfällen när hon blir kontaktad för att göra ett tema, som antirasism och jämställdhet, och tvingas göra en avvägning. Om det är ett initiativ som drivs att några få personer kan hon inte kräva lön på samma sätt.
Färgglad, vardaglig och lesbisk. Så beskriver Hanna Böhm sin konst. Den är starkt kopplad till värden som står nära hennes egen kärna, som förståelse för andra och omtanke. Hon är aktiv i frågor som hbtq-rättigheter och mänskliga rättigheter i stort. Även om hon är noga med representation behöver det inte alltid vara huvudbudskapet. Om hon ritar en skolbuss syns det, men syftet kan vara ett annat.
Hon vill visa att en vardag kan se ut på många olika sätt.
– Visst finns det rum där det är helvitt och bara män. Men om du får i uppgift att rita en scen ur vardagen, säg i Sverige, finns det många vardagar att ta hänsyn till.
De som har koll på det samhället de lever borde vilja återskapa det så rättvist som möjligt. Att ha den inställningen är viktigt för en illustratör, men också något som alla borde tänka på, enligt Hanna Böhm.
Hon tycker att det är viktigt att vara öppen för att andra kan lära henne vad mer som kan behöva synas. Med hjälp av forum på nätet har hon lärt sig att rita en rullstol.
– Att det samtalet pågår är nyttigt. Både för de som skapar konsten och för de som konsumerar, inte för att det behöver vara två åtskilda saker.
Hon minns en gång då hon gjorde en affisch med barn på för en webbtidning. Då var målet att teckna många olika människor. När de var klara la de upp affischen på sociala medier och bemötandet var positivt.
– Även då var det folk som postade "jag hoppas ni kan med det här nästa gång". Det tar inte slut.
Hanna Böhm tycker att det märks att frågan om representation är i ropet. Rörelser som “Black lives Matter” och "Stop Asian hate” är aktuella. Och kultur är något som alltid omger oss, vare sig det är genom filmer och serier eller reklamkampanjer.
– Det är tragiskt att det måste bottna i att någon går bort, eller att något dramatiskt händer, för att frågan ska bli aktuell. Jag tror folk glömmer bort snabbt. Men i takt med samhällsdebatten så får det plats i kulturen.
Fler önskar liknande initiativ som uppdraget hon gjorde med affischen. Hon tänker på föräldrar som vill kunna visa sitt barn hur världen verkligen ser ut och barn som vill kunna se sig själva i sina barnprogram, böcker och leksaker.
De största förlagen upplever hon ligger efter. Hon är orolig att intresset för frågan kommer gå i vågor. För att det ska bli skillnad måste mångfalden synas hos de anställda.
– Det hamnar inte bara om ett förlag som har representation i sina böcker, utan också i sin redaktion.
Vad vill du väcka för känslor och tankar med din konst?
– Jag vill att folk ska känna igenkänning, kunna se sig själv eller sin familj, sina vänner. Det är min dröm, mitt mål. Det skulle vara det finaste jag kan höra.
