—Jag måste ut ur lägenheten, vi kan väl prata medan jag promenerar? Jag håller på att somna framför datorn, skriver Anna i chatten.
Sagt och gjort. Efter de sedvanliga försöken med dålig uppkoppling och hörlurar som vägrar fungera, syns Anna Madlener på skärmen. Vi skrattar, det är såhär det är att mötas våren 2020 — lite bökigt.
I dag har Anna suttit i olika telefonmöten, berättar hon. Ett gällde hennes masteruppsats i robotik som hon skriver vid Kungliga tekniska högskolan. Den är anledningen till att hon hamnat i Stockholm, trots att hon är född i Berlin och har bott på flera håll i både Europa och Sydamerika.
Ett annat samtal gällde Homeward Bound. Projektet, som är en ledarskapsutbildning, tar varje år in 100 kvinnor inom vetenskap, teknologi, matematik, medicin och ingenjörskonst. I år är en av dem Anna. Tanken, förklarar hon, är att utbilda en ny generation ledare. Det, och att skapa kvinnliga förebilder inom vetenskap och politik.
— Kvinnor har många viktiga perspektiv att komma med inom forskningen. Jag vill också att vetenskapen ska jobba mer med frågor om hållbarhet och miljö, säger Anna.
Saknar kvinnliga förebilder
Anna säger att det var chockartat att börja masterprogrammet i robotik: de var nästan inga tjejer i kursen. Hon tycker det är för få kvinnor som ger sig på karriärer inom teknik och vetenskap, och tror att en anledning är att det saknas förebilder.
— Jag har fått frågan varför projekt som Homeward Bound behövs, för under skoltiden var ju tjejerna oftast bättre på naturvetenskap och matte än killarna. Men det är ju exakt det som är problemet! Tjejerna går inte vidare och gör en karriär av det.
Anna säger att hon alltid får samma frågor när hon berättar att hon pluggar robotik.
— Folk säger alltid: Wow, en kvinna? Eller: Du måste vara den enda tjejen i klassen. Det är frustrerande, för de har ju rätt på ett sätt, folk har sällan träffat en tjej som pluggar robotik. Det hände aldrig i Berlin, eller så har jag bara blivit mer uppmärksam på det nu.
Planen är Antarktis
Varje år avslutas ledarskapsutbildningen med en expedition till Antarktis. Anna förklarar att det finns flera anledningar till den ovanliga destinationen. Antarktis är en viktig plats ur miljösynpunkt och kan säga mycket om klimatförändringar. Platsen har också ett symbolvärde: Antarktis är det enda området på jorden som inte styrs av en regering utan genom internationellt samarbete. Kontinenten är skyddad och tillägnas forskning.
—Vi ska få kunskap om området, besöka forskningsstationer, och få förståelse för både vår roll som kvinnor inom forskning såväl som för klimatförändringar.
I november är det tänkt att båten mot Antarktis ska kasta loss från Argentina. Nu riskerar resan att bli uppskjuten på grund av pandemin, berättar Anna.
— Det positiva är att vi får fortsätta att bygga på vår träning ändå. Vi får anpassa den efter situationen och göra det bästa vi kan. Vi är privilegierade. Jag ser det som en lärdom och en utmaning för mig att växa som person.
När jag kontaktar organisationen, som finns i Australien, svarar Narelle Sullivan, verksamhetschef.
— Vi jobbar fortfarande på ifall vi kan åka till Antarktis senare i år, så just nu är det full fart framåt med programmet, skriver hon i ett mail.
Provar sig fram
Vid det här laget har Annas mobil nästan hunnit ladda ur, och hon får skynda upp i lägenheten. Jag frågar varför hon vill jobba med robotik, och mer specifikt undervattensrobotik. En anledning av flera var att hon växte upp nära havet.
— Att utforska djuphavet, jag blev helt besatt av det. Jag ville komma riktigt djupt ned. Det är ungefär som med rymden, du kan bara komma dit genom teknologi.
Den sortens robotik flest känner till är nog genom undervattensfilmer som Blue planet, tror Anna. Nästan alla sådana filmer är gjorda med hjälp av robotar. Men tekniken används till mycket annat, som att samla in data om klimatförändringar.
Nu är Anna snart färdig med sin master, och funderar på att doktorera eller söka jobb. Hon säger att hon har kompisar som undrar hur hon vet vad hon vill göra i livet. För henne har det handlat om att prova sig fram. Hon funderar över vad hon vill göra om ett år och tar reda på hur hon tar sig dit. Vissa kompisar har höga betyg, säger Anna, men vet inte alls vad de ska göra av dem.
— Jag vill ha din passion, säger de. Jag tror att alla människor har den passionen, men den kommer inte att trilla i ditt knä. Du måste ge dig ut och söka aktivt för att hitta den.
Hon tipsar unga om att leta efter både förebilder och folk de inte vill vara som. Själv gjorde hon som tonåring alltid tvärtemot vad hon trodde att andra tyckte att hon skulle göra.
— Jag önskar att jag hade vetat det jag vet nu när jag var 15–16 år. Jag tror att mycket potential går förlorad, för tjejer uppmuntras inte till den här sortens karriärer.
