Vi hälsar med armbågen när vi ses – coronaetikett.
– Det måste vara konstigt att plugga journalistik mitt i allt det här, säger han.
Vi bestämmer oss för att hålla intervjun på caféet runt hörnet, men hinner bara gå ett par meter innan någon kommer fram och vinkar – coronahälsning med armbågen – ”grattis till boken”.
Amat Levin är en modern mångsysslare. Han är poddare, krönikör och före detta chefsredaktör på Nöjesguiden. Han driver instagramkontot svart historia med 20 000 följare och sedan i onsdags är han också utgiven författare. Men Levin känner sig fortfarande mest som journalist.
– Ja, eller med bakgrund som journalist kanske jag borde säga. Jag jobbar ju med PR nu.
Hur har det varit att bokdebutera mitt under coronapandemin?
– Superspeciellt. Det är klart att det tar lite från upplevelsen med inställda releasefester och boksamtal. Men samtidigt måste man komma ihåg att det är en historisk tid vi går igenom nu.
Och även om evenemangen är inställda så försöker förlaget fixa distansanpassade lösningar, som ett liveströmmat boksamtal på Instagram.
– Förlaget kallar det för en digital releasefest, men jag undviker det ordet. Det är ingen fest, det är bara jag där.
Amat Levin ler när han berättar om känslan av se sin bok fysiskt i butiken för första gången – ”En sjuk känsla”. Men bokidén kom från början från förlaget.
– De hörde av sig till mig och frågade om jag ville ge ut en bok. Jag hade egentligen ingen idé om hur boken skulle se ut då, men jag kände att jag inte kunde tacka nej till den chansen.
Inspiration till hur han skulle strukturera boken kom till slut – men från ett oväntat håll.
–Jag blev faktiskt inspirerad av Game of Thrones-böckerna och hur George R.R. Martin bygger upp sina kapitel.
Game of Thrones? Vilken jävla liknelse.
– Ja, med kapitelindelningen då. Inga jämförelser i övrigt, säger han och skrattar.
Varför blev det en bok om kopplingen mellan Gambia och Sverige?
– Jag har ju en personlig koppling till det eftersom min pappa är därifrån. Och dessutom var jag var trött på bilden man får av Gambia i Sverige. Rapporteringen handlar nästan bara om sexturism. Det finns så mycket mer att berätta.
Innan han började skriva så satte han sig ner och gjorde en lista över alla svenskgambier han kände till. En lista som snabbt växte till över hundra namn. Det fanns något där tänkte han. Hur kan så många svenskar ha rötter i det lilla landet Gambia?
Han visste det inte då, men det visade sig finnas en märklig och slumpartad berättelse dold bakom svaret på den frågan. Svenskgambierna – ”Slumpens barn” – kan spåra sin historia till en opportunistisk charterpionjär vid namn Bertil Harding, och radiopiraten Britt Wadner, berättar Levin.
Det fanns en del skrivet om den trotsiga radiochefen Wadner – som efter att hon blivit fängslad i Sverige och inte fått sändningstillstånd på Kanarieöarna, började sända sin piratradio från Gambia. Om Harding var det svårare att hitta källor. Men efter en hel del gräv lyckades Levin hitta en pensionerad sjökapten, Peder, som satt på Hardings opublicerade memoarer.
– Bertil Harding öppnade upp den svenska charterturismen till Kanarieöarna. Efter att han hade gjort det så letade han efter nästa semesterparadis och fastnade för Senegal. Men någonstans på vägen körde han fel och hamnade i stället på Gambias västkust.
Det blev en lyckad felsväng, för Harding bestämde sig för att stanna.
– Någon borde göra en film om honom. Han har levt ett spännande liv. Han stred mot nazisterna i Norge under andra världskriget, och har en väg uppkallad efter sig i Gambia.
Men berättelsen om Gambia och Sverige är bara en del av boken. Levin säger att han delade in bokskrivandet i fyra distinkta delar. En som baseras på intervjuer med svenskgambier, en som innehåller berättelsen om hur länderna länkades samman, en reseskildring och en personlig del som utforskar hans egen relation till Gambia.
Men den personliga biten kom inte självklart. Levin säger att den största utmaningen i skrivandet var att vara personlig. Som journalist var han van att aldrig sätta sig själv i centrum. Det krävdes en del övertalning från redaktören.
– Jag kände att min relation till Gambia var komplicerad – att det fanns något outtalat där som jag inte ville dela med mig av framför alla andra. Men min redaktör övertalade mig om att det var nödvändigt att ha den personliga ingången. Och även om det var frustrerande för mig så tror jag att det var bra för boken.
Var det alltid självklart att ha med din pappa i berättelsen?
– På ett sätt. Jag och min pappa hade aldrig pratat om Gambia på det viset, så det var viktigt för mig att få göra den intervjun. Fast från början ville jag faktiskt anonymisera honom helt. Men där stoppade min redaktör mig. Det hade aldrig funkat.
Vad förvånade dig mest när du gjorde research till boken?
– Jag försökte att gå in utan att ha en tes, eller en förutfattad uppfattning. Men jag trodde att de äldre gambierna som kom hit på 60- och 70-talen skulle ha stött på mycket mer rasism än vi som växte upp på 90-talet gjorde. Det visade sig snarare vara tvärtom.
Varför?
– Jag vet inte om det beror på att de var mer härdade än vi, eller om Sverige har blivit mer rasistiskt sedan dess. Det får den som läser bilda sin egen uppfattning om.
