Anna-Carin Ahlquist är bara tre år gammal när hennes pappa tar med henne till träningslokalen för första gången. Med hjälp av en plint når hon upp till pingisbordet. Intresset för pingis fortsätter växa och vid elva års ålder är hon en lovande ungdomsspelare. Det är också då som hennes ben börjar krångla. Hon får gå på kryckor i perioder och till slut tvingas hon lägga av. Trots det är läget stabilt och kroppen mår relativt bra under tonåren. Men det ska bli värre.

Anna-Carin är 30 år när hon en dag år 2002 tar rullskridskorna till jobbet på Göteborgs auktionsverk. När dagen går mot sitt slut och hon ska snöra på sig rullskridskorna känner hon en obeskrivlig trötthet i benen. Hon tvingas be sin kollega om skjuts den korta biten hem. Väl hemma blir det ännu värre. Hon känner inte längre sina ben. Hur osannolikt det än låter är detta starten på en fantastisk idrottskarriär.

“Då rasade livet”

Efter att ha skickats till neurolog via kiropraktor och läkare får hon diagnosen ryggmärgsinflammation. På sex till åtta veckor skulle det gå över. Något som där och då kändes som en evighet.

– Sex till åtta veckor, jag har inte sex sekunder. Ta bort det nu tänkte jag, säger Anna-Carin.

Men sex veckor blir åtta veckor och problemen består. Efter ett år kallas hon tillbaka till neurologen och får mardrömsbeskedet. Ryggmärgsinflammationen visar sig vara Multipel Skleros (MS). En neurologisk sjukdom.

– Då bröt jag ihop. Då rasade livet.

Vågade inte visa sig ute

Anna-Carin blir rullstolsburen och vågar inte visa sig ute. Hon går regelbundet hos psykolog i flera år. Fem år efter sjukdomsbeskedet frågar hennes pappa om hon inte ska börja spela pingis igen. “Du är ju på samma höjd nu som när du slutade spela pingis”, tyckte hennes pappa. Med sitt 23 år gamla racket tar hon sig till den lokala idrottshallen. Pingisen blir vändpunkten.

– Det var otroligt svårt i början. Och nervöst. Men jag fick ett fantastiskt mottagande och blev direkt en i gänget.

Anna-Carin berättar att träningskompisarna fick henne att känna att allt är möjligt. Fast på ett annorlunda sätt. Nu vill hon föra det vidare och inspirera andra. Redan samma år som sin första träning som rullstolsburen kvalificerar hon sig till Paralympics 2008 i Peking.

– Jag var 35 år och hade inte en tanke på att man ens kunde bli elitidrottare då, säger Anna-Carin.

Paralympics blir lyckat. Anna-Carin tar sig till kvartsfinal. Men med en boll från semifinal känns det ändå som ett nederlag. Då tar känslorna över och hon tänker lägga av med pingis. Men hennes idrottspsykolog är inte övertygad. Hon ber Anna-Carin köpa en stor påse godis och ge det tio dagar för att hitta motivationen igen. Det tar tre. Sedan börjar resan mot nästa Paralympics. London 2012. Nu tar hon det till en ny nivå. Nu ligger allt fokus på tävlingen. Det ger resultat. Anna-Carin lämnar London med ett guld och ett silver. Hon belönas med nomineringar till både Jerringpriset och Bragdguldet året därpå.

Fyra år senare tar hon ytterligare en medalj i Paralympics, denna gång i Rio de Janeiro 2016. Trots ett brons är Anna-Carin oerhört besviken. Hon misslyckas med att försvara sitt guld. Förpackningen till medaljen ligger fortfarande oöppnad i en låda.

– Jag är fortfarande besviken. Det tog ett halvår innan jag bestämde mig för att satsa på Paralympics 2020 i Tokyo.

På botten och vände.

Men 2019 tar livet en oväntad vändning. Efter att ha upptäckt en knöl i ena bröstet får hon beskedet hon fruktat. Bröstcancer. Hon minns de första tankarna tydligt.

– Då helt plötsligt var Tokyo bye bye. Det är ju konstigt. Först skjuter jag upp att kolla upp den här knölen för att jag spelar pingis och när jag får beskedet så är pingis det första jag tänker på.

Inte nog med att Paralympics är hotat för Anna-Carin. Sannolikheten att missa EM i Helsingborg är överhängande. Det skulle bli hennes första stora mästerskap på hemmaplan. Dessutom finns ett guld att försvara från året innan. Det hade hon bestämt sig för att göra. Ett halvår efter att ha tvingats opererat bort ena bröstet lämnar hon mycket riktigt Helsingborg med guldmedaljen runt halsen.

– Hela 2019 var en sådan känslomässig bergochdalbana. Därför betyder det guldet så oerhört mycket för mig.

Paralympics i Tokyo drar igång 24 augusti och är Anna-Carins stora mål just nu. Hon tränar sex pass pingis och fem mil konditionsträning i veckan. I Tokyo finns endast en sak i sikte.

– Guld är självklart målet och jag ska göra allt jag kan för att ta hem det, säger Anna-Carin.