Sveriges ridskolor i ekonomisk kris

Just nu kämpar många av landets ridskolor med ekonomin. Priser på el, foder och drivmedel är höga. Dessutom är hushållens ekonomi svagare, vilket gör att många tvingas prioritera annat än ridning.

– Vi ser ju att det är svårt för många att betala de ridavgifterna vi behöver ta ut. Sen vågar vi ju inte höja i den utsträckningen som vi skulle behöva göra för att ha en sund ekonomi, säger Eva Netterberg, ägare av Mälarhöjdens ridskola.

I många kommuner kostar en ridlektion lika mycket som tre hockeyträningar. De senaste fem åren har Evas ridskola tappat cirka 200 elever.

– Det är många som tidigare ridit flera gånger i veckan. Vi har haft familjer där både föräldrar och barn rider. Nu har man fått dra ner. Kanske låter man barnen fortsätta rida men avstår själv, säger hon.

Sara Thorsell, 18 år, och Wilma Angerer, 15 år, har ridit under många år. De har svårt att föreställa sig ett liv utan hästarna och stallet.

– Jag mår mycket bättre av att vara i stallet. Det är ju ens andra hem, säger Sara.

Om deras familjer en dag inte skulle ha råd att betala för ridningen hade de båda blivit väldigt ledsna.

– Det skulle bli katastrof. På riktigt. Vi har ju varit här minst en gång i veckan i åtta-nio år. Jag måste vara här, säger Sara.

– Jag skulle bli väldigt, väldigt ledsen. Jag tror jag skulle försöka betala det själv, säger Wilma.

Sara vänder sig mot henne.

– Vet du vad det kostar? frågar hon.

– Ja, men jag skulle lösa det på något sätt, svarar Wilma.

Utöver ökade foder- och drivmedelskostnader har många ridskolor i Sverige inte tillräckligt med eget kapital och besparingar för att klara ekonomiskt svåra tider.

– I det långa perspektivet beror det på att bidragsfördelningen inte är lika för ridsporten som för många andra idrotter. Vi tar vanligtvis ett större ekonomiskt ansvar i att hålla lokaler upprustade, sådant som för andra sporter oftast sköts av kommunen, säger Sandra Ruuda, ordförande i Svenska Ridsportförbundet.

Eva Netterberg hyr sin ridanläggning av Stockholms stad. Hon tycker att hyresvillkoren är för hårda.

– Det blir jättetuffa villkor om vi ska stå för underhållet också för stadens fastighet. Vi är hyresgäster, vi betalar en hyra. Så ska vi dessutom sköta fastigheten. Inte bara städa den utan vi ska också sköta underhållet på fastigheten. Som hyresgäst känns det tufft. Det känns inte rätt, säger Eva.

Christoffer Carlsson, jurist på Idrottsförvaltningen i Stockholm stad, svarar i ett mail till Läget att ansvarsfördelningen mellan Stockholms stad och Evas ridskola ser ut som den gör eftersom att det är ridskolan som bedriver verksamheten i anläggningen. Ridskolan har därför “stor kontroll och expertis över ridanläggningens inre underhållsbehov”. Han skriver också att hyresnivån är “relativt låg”, bland annat eftersom att ridskolan själva ansvarar för att bekosta underhållet.

Eva säger att de försökt föra diskussioner om hyresvillkoren med Stockholm stad, men utan något lyckat resultat. Deras hyresavtal står oförändrat sedan 2012.

– Vi i ridsporten har nog inte lyckats med att nå ut hur välgörande hästen och ridningen är för vår fysiska hälsa, men också den psykiska hälsan. Vi har så mycket värden, men vi har inte omvandlat dem i förutsättningar för att bedriva verksamheten, säger Sandra Ruuda.

Framåt vill Ruuda påverka politiker så att ridanläggningar får bättre investeringsstöd. Målet är att ingen ska behöva känna oro för att man inte har råd att rida.

– Vi behövs. Vi är en brygga mellan stad och landsbygd. I många fall är detta den enda kontakten med djur som många får. Det är den ekonomiska sidan som begränsar och vi hoppas såklart att det här ska vända, säger Eva Netterberg