Stephanie kämpar mot sin fobi: ”Jag vill kunna leva”

Hemma hos Stephanie ligger allt på sin plats. De ljusrosa kuddarna är tillpuffade, filtarna är vikta och varje yta är skinande ren. Hon tycker att det är viktigt att lägenheten är städad. Det ger henne en känsla av kontroll som får hennes fobiska tankar att tystna. Åtminstone när hon är hemma.

– Det här är min trygga bas, säger Stephanie om sin lägenhet.

Så fort hon går utanför dörren blir allt en möjlig smittorisk. Varje människa. Varenda handtag. För hennes spyfobi handlar inte om att det är äckligt att kolla på spya eller prata om det. Det som skrämmer henne mest är att hon själv ska spy och därför försöker hon att undvika magsjuka till varje pris.

– Jag kollar alltid om någon ser blek ut, verkar må illa eller ser ut att vara nära på att spy. Det tar jättemycket energi att hela tiden granska allt, säger hon.

Skillnad på rädsla och fobi

I Sverige lider ungefär var tionde kvinna och var tjugonde man av en fobi. Men det är inte samma sak som att vara rädd för något. Det finns skillnader, förklarar Per Carlbring, psykolog, professor och forskare inom klinisk psykologi vid Stockholms universitet. En stor skillnad är att fobier är ologiska och oftast ofarliga.

– Att vara rädd för en rabiessmittad dödskrokodil är inte en irrationell rädsla. Det är normalt att vara rädd för den och då är det inte en fobi, säger Per Carlbring.

För att få diagnosen fobi krävs det att rädslan blir ett hinder i vardagen. Stephanies spyfobi har begränsat henne sedan sju års ålder, och 26 år senare kämpar hon fortfarande.

– Det känns konstigt att snart fylla 33. Eftersom jag inte har gjort något hela mitt liv så känns det inte som att jag är så gammal, säger hon.

Ett begränsat liv

Det finns mycket som Stephanie känner att hon har missat. Hon går sällan på fest och hänger knappt med vänner eller familj. Men den största sorgen är att hon inte kan bo tillsammans med sin pojkvän. Även fast de är förlovade och har varit tillsammans i fem år så fylls hon med ångest vid tanken på att sova ihop.

–  Jag är rädd för att min kille ska börja må illa och att jag inte ska hinna vakna, klä på mig och gå därifrån innan han spyr, säger hon.

Utanförskap

Istället är Stephanie och hennes pojkvän grannar. De umgås när han slutar jobbet och äter middag tillsammans. Däremot tycker hon att dagarna blir ensamma. På grund av fobin kan hon inte jobba och för några år sedan gjorde hon det senaste försöket. Då testade hon att vara på plats två dagar i veckan, tre timmar per dag. Men de allra flesta gångerna fick hon panikångest.

– Jag fick vända på vägen. Om jag väl klarade de tre timmarna kändes det som att jag hade sprungit ett maraton med 40 graders feber.

Eftersom fobier inte är en synlig funktionsnedsättning upplever hon att samhället ser ner på henne. Trots att det enda hon vill är att vara en del av det.

– Det är världens utanförskap. Du blir hela tiden dömd för att du inte jobbar. Att ha en gemenskap är allt jag vill ha, säger Stephanie.

Avslutade behandlingar

Under större delen av Stephanies liv har hon provat olika behandlingar inom psykiatrin, men för sex år sedan avslutades alla. Enligt Stephanie handlade psykiatrins beslut om för få framsteg och brist på resurser.

Hon överklagade beslutet och för några månader sedan började hon en ny behandling inom psykiatrin i Region Sörmland. Efter tre besök avslutades den också. Enligt Stephanie fick hennes behandlare sparken på grund av nedskärningar och att beslutet, även den här gången, motiverades med brist på resurser och för få framsteg.

– Hur kan man ta ett beslut efter tre gånger? Jag fick knappt prova den nya behandlingen, säger Stephanie.

Psykiatrins svar

I ett mejl svarar Fredrik Gustavsson, pressansvarig i Region Sörmland, att de aldrig har “och skulle aldrig avsluta en behandling med hänvisning till varsel eller andra organisatoriska skäl.” Han skriver att de inte har behövt sparka folk och att personalneddragningen löste sig “genom att medarbetare frivilligt valde att avsluta sin anställning”. Att de avslutar behandlingar handlar enligt honom om “medicinska bedömningar och behandlingsmässiga överväganden”.

Det finns hopp

Psykologen Per Carlbring upplever att psykiatrin sällan tar fobier på allvar och att det ofta ses som ett “lyxproblem”. Han menar att cirka 90 procent av alla som har en fobi blir friska. Resten blir mycket bättre och kan leva med sin fobi.

– Det är verkligen inte hopplöst. Det handlar om att få rätt behandling och behandlare, säger han.

Med små steg försöker Stephanie träna bort sin fobi och hunden Lea har blivit en stor hjälp. Nu måste hon gå ut varje dag och vistas bland folk. Även om det är jobbigt så vet hon varför hon gör det.

– Jag vill bo med min kille, jobba som socionom och hjälpa andra. Jag vill kunna leva, avslutar hon.