Det är den 21 april i ett sommarvarmt Eskilstuna. Efter en kort promenad genom staden tonar Stiga Sport Arena upp sig mellan de i övrigt gamla tegelbyggnaderna. Arenan är i vanliga fall hemmaplan åt handbollslaget GUIF, men denna helg har målburarna bytts mot 18 pingisbord. Vid ena läktaren sitter Josef och assistenten Elias och väntar på den sista gruppspelsmatchen.
- Det är häftigt att vara här, det är kul att det är samtidigt som vanliga SM. Det blir mer folk och det är nog den finaste hallen jag spelat i.
Hur kom det sig att du började spela bordtennis?
- Det var min lagkompis Noah! Vi kände varandra innan. Från början spelade jag bara lagsport men jag gillade det individuella med bordtennis, det passade mig bra. Det går inte att skylla på andra och man kan träna själv.
Hur länge har du spelat?
- Jag började 2012, så sex år ungefär. Förut har jag spelat handboll och innebandy också, totalt har jag idrottat i ungefär 15 år.
Under lördagen tävlar de i lag och Josef ska spela tillsammans med Noah, som till skillnad från Josef tävlar stående.
- Oftast när det är tävling brukar vi inte kunna spela tillsammans eftersom jag tävlar sittande och Noah stående. Det ska bli roligt, men de vi möter är duktiga.
Under lagtävlingen spelar båda killarna varsin match, Josef sitter vid sidan om när Noah börjar. Det blir en jämn match men ändå en förlust.
- Jag måste vinna för att få till en tredje avgörande. Då spelar vi halva var. Men det kommer bli tufft, säger Josef och pekar. Jag ska möta honom och han står upp.
Det blir ännu en tuff match, även om Josef aldrig är uträknad blir det tydligt att det är en fördel att stå upp. Till slut förlorar han med 3-0 i set, vilket betyder att Josef och Noah missar slutspelet.
- Det är svårt att möta någon som står, de får en annan räckvidd och vinkel än mig som sitter. Det gör att de kan slå mycket hårdare. Men det är verkligen inte omöjligt att vinna, det såg du ju i Noahs match.
Efter matchen slår vi oss ner på övervåningen, vid en balkong med utsikt över spelplanen. När vi pratat om matchen han precis spelat börjar Josef berätta om hur det är att idrotta med funktionshinder.
- För mig har det alltid varit kul, det har varit ett sätt att träna på. När man lägger in tävlingsmomentet blir det en “stepping stone”, en drivkraft som gör träningen roligare.
Kan du berätta lite om din funktionsnedsättning?
- Jag har en cp-skada, en neurologisk sjukdom jag haft hela livet. Den gör att mina muskler inte funkar normalt. I mitt fall märks det mest i benen, det är därför jag oftast har rullstol, men lite i överkroppen också. Det brukar bli mer tydligt om jag blir stressad eller nervös, typ som i matchen innan. Jag spänner mig och det gör att jag spelar sämre.
Sitter du inte alltid i rullstol?
- Jag kan gå med kryckor också, men det är väldigt jobbigt och jag blir snabbt trött. Så det var mer när jag var yngre, vardagen blir mycket enklare med rullstol.
När vi pratar använder Josef ofta engelska ord för att uttrycka sig, men det är egentligen inte så konstigt. Hans pappa och flera släktingar kommer från Kanada och även om han främst är uppväxt i Sverige har han spenderat mycket tid där. Bland annat ett år i kanadensisk skola som 10-åring.
Har dina föräldrar pushat dig att idrotta?
- Mina föräldrar har alltid stöttat mig, men aldrig pushat. Pappa spelade hockey på hög nivå och blev aldrig pushad av sina föräldrar. Det tror jag har spelat roll. Sen har de kommit med förslag, men har jag sagt nej har de lämnat det där.
Hur skulle du säga att inställningen till idrott är hos funktionshindrade generellt?
- Det är svårt för mig att svara för andra än mig själv, men jag tror att det påverkar om man växt upp i en idrottsmiljö som jag. Annars är det nog lätt hänt att man inte ser möjligheterna som faktiskt finns. När jag var liten brukade jag och pappa spela innebandy på köksgolvet till exempel.
Efter vår pratstund beger sig Josef tillbaka till hotellet där han bor för att duscha och göra sig redo för nästa tävlingsdag. Då ska han tävla i singelklassen, där alla han möter sitter ner.
- Du borde komma hit imorgon också! Det kommer bli ett helt annat spel när båda spelar sittande.
Strax innan klockan 10 på söndagsförmiddagen är jag tillbaka. När jag träffar Josef igen är han på bra humör. Även om han förlorade första matchen var det bättre än igår. Vi beger oss ner till spelplanen och Josef hälsar på flera av de andra spelarna.
- Eftersom vi inte är så många i tävlingsklassen känner man varandra när vi har mötts så många gånger.
När Josef sa att det blir annorlunda menade han det verkligen. Det blir betydligt jämnare än dagen innan, men det slutar ändå med förlust.
- Det kändes mycket bättre än igår! Tråkigt att förlora, men det finns fortfarande en chans att gå vidare.
Efter matchen blir det ett lite längre uppehåll. I väntan på nästa match får Josef veta att flera kinesiska elitspelare är i träningshallen och bestämmer sig för att ta sig bort och titta. På vägen bort pratar vi om reaktionerna han möts av som para-idrottare.
- Det känns som att många som inte känner mig brukar bli överraskade, som att de tänker “ska du verkligen hålla på med detta”, men det är mest i början. Oftast tänker de nog inte att någon som sitter i rullstol idrottar.
Innan vi skiljs åt berättar Josef hur kul han tycker det har varit att prata om sitt idrottande och funktionsnedsättning.
- Det har varit roligt att prata om det, jättekul verkligen! Jag tror det är många som inte vågar göra det eftersom de är rädda att säga något fel. Det tycker jag inte man ska vara!
