Mikael Dynesius, 72, började sin karriär som lärare i matte och fysik. För drygt 20 år sedan bytte han ut skolbänken mot altaret för att möta människor i några av livets viktigaste stunder. Men bakom kyrkans väggar döljer sig också något annat – hierarkier, slitningar och konflikter.
Läget följde med honom en söndag i Kista kyrka för att se hur det är att jobba som präst.
Gick inte i kyrkan särskilt ofta som barn
På söndagsförmiddagen möter Mikael upp sina kollegor i Kista kyrka för att gå igenom dagens högmässa. Kyrkan ekar tom, endast personalen är på plats. Han byter om och gör kyrkan redo för att ta emot Järvaborna.
Mikael berättar att han inte gick i kyrkan speciellt ofta när han var liten. Men tron på Gud och intresset för människor har alltid funnits. Det var när Mikael började läsa religionskunskap och teologi vid sidan av lärarjobbet år 1992, som hans ögon för prästyrket öppnades. 2003 prästvigdes han.
Mikael berättar att prästyrket inte skiljer sig så mycket från lärarrollen.
– Det är egentligen inte så stor skillnad från att vara lärare. Det handlar om att möta människor, förstå dem, guida dem.
Även mötet med barn och unga är en viktig del av jobbet. I sin tidigare församling jobbade Mikael mycket med ungdomar. Allt från förskolebarn till konfirmander och unga ledare.
– Det är jättekul att leda konfirmander. Det är något speciellt med möten med människor i olika åldrar och stadier i livet.
Högmässa
Klockan är elva och kyrkklockorna ringer över Kista torg. Mikael står vid altaret och blickar ut. Ett 40-tal personer har tagit plats i salen, men fler ansluter efter hand. Mikael hälsar alla välkomna. Högmässan är igång.
Psalmer sjungs, bibelord läses. När Mikael håller predikan nickar några instämmande medan andra sitter stilla med slutna ögon. Kyrkomusikern Sara Wänn spelar till psalmerna samtidigt som hon överröstar de flesta i salen med sin stämma. Stämningen är lugn och högtidlig – alla har sina egna skäl att vara där.
Under nattvarden ställer sig alla på led för att ta del av Jesu kropp och blod. Flera passar på att tända ett ljus i någon av kyrkans två ljusbärare. Sara Wänn spelar ett avslutningsstycke och Mikael berättar vid mässans slut att kaffe och fika väntar i rummet mittemot. Cirka 60 personer är på plats vid mässans slut.
En arbetsdag som är allt annat än vanlig
Mikael häller upp ett glas saft och slår sig ner. Han berättar att jobbet som präst inte är som alla andra jobb. Det är ett jobb där söndagar ofta är fullspäckade. Där telefonen ringer sent, och där tystnaden i kyrkorummet kan brytas av skratt från ett dop eller tårar vid en begravning.
– Det bästa är begravningarna. Det kanske låter tungt, men det är väldigt meningsfullt. Att hjälpa människor att säga hejdå och samtidigt lämna över den döde till Gud. Det känns viktigt.
Men han berättar också att tempot kan vara högt.
– Vissa perioder är tuffa. Jag har haft gudstjänst varje söndag i över en månad nu. Och det är många samtal man ska hinna med innan en ceremoni. Får man inte tag på folk blir det stressigt.
En plats för tro – men också konflikter
Man kan tro att kyrkan är en lugn och fridfull arbetsplats. Men Mikael berättar att det inte alltid är så enkelt.
– Folk tror ofta att kyrkan är en vänlig plats där alla är omtänksamma, men så är det inte alltid. Jag tror att kyrkan är värre än andra arbetsplatser. Det finns mycket hierarkier, och ibland hugger folk varandra i ryggen, tyvärr.
Mikael tror att det beror på att varje individ i kyrkan har sin egen tro och uppfattning. Då blir det känsligt när en kollega kommer med en annan åsikt i de religiösa frågorna.
– Det blir ett hot mot dem själva. Med näbbar och klor håller de i sin egen uppfattning.
Han har sett kollegor bli utköpta eller säga upp sig efter konflikter. Trots det trivs han.
– Jag försöker hålla distans till sådant. Det är nog en fördel att jag varit lärare innan. Man lär sig att ta folk för vad de är.
Kyrkan för unga
Trots att kyrkan i dag inte alltid lockar ungdomar tycker Mikael att den kan vara viktig, särskilt under konfirmationen.
– Konfirmationen är en chans att utvecklas som människa. Man behöver inte bli religiös, men man får möjlighet att fundera över sig själv, sin identitet, sin plats i världen.
Och för den som funderar på att bli präst?
– Ta det lugnt. Tänk på dig själv. Det är ett meningsfullt jobb, men man måste ha skinn på näsan.
Trots konflikter, sena telefonsamtal och stress som ibland är påfrestande, mår Mikael bra som präst.
– Gillar du att möta människor och prata om livet, då är det absolut något jag skulle rekommendera.
Mikael dricker upp sin saft, tackar för sig med ett leende och ansluter till samtalen i fikarummet. Utanför lyser majsolen över Kista torg. Inuti kyrkan fortsätter samtalen – precis som vanligt. Och i centrum står Mikael, redo att lyssna.
