Sjukhusen är överfulla, fyllda av människor som är osäkra på hur de kommande veckorna av deras liv kommer att se ut. Trots att det råder pågående pandemi måste sjukhus och andra organisationer göra sitt bästa för att fortsätta det hårda arbetet för de patienter som har besökt sjukhus en längre tid och förväntar sig att deras vård fortsätter som vanligt.
Maja Eriksson, 19, fick nyligen diagnosen diabetes typ ett. Maja och jag pratade i telefon och hon berättar hur hon kände sig när hon kom fram till akuten, och insåg att hennes föräldrar inte skulle få komma in med henne.
- Jag kände mig mest rädd i början. Jag hade aldrig varit på sjukhuset ensam innan och även om jag ser hur viktigt det är att distansera sig just nu, kände jag att det var orättvist när det var så att ingen i min familj kände sig sjuk och jag var väldigt chockad och rädd de första dagarna. Nu i efterhand vet jag dock att sjukhuset tog rätt beslut.
Maja förklarade sedan för mig hur teknik och verktyg som FaceTime fick henne att må lite bättre. Hon åt fortfarande varje måltid med sin familj - den enda skillnaden var att de var på en datorskärm och hon låg i en sjukhussäng.
"- Jag känner mig mindre ensam i skrämmande tider"
Fredrika Skiöld, 21, fick diagnosen äggstockscancer 2018. Pandemin har påverkat hennes liv också.
- Det huvudsakliga sättet att detta har påverkat mig är att jag skulle frysa mina ägg så att min chans att få barn i framtiden skulle bli större. Men nu har mottagaren begränsat sin mängd besök till endast nödsituationer - mitt fall betraktas inte som en nödsituation. Jag måste vänta tills pandemin är över, och även fast jag förstår att drastiska åtgärder måste tas så känns det fortfarande inte bra att dra ut på processen.
Även om hon är besviken över att hennes möten avbryts tills vidare, har hon hittat tröst i organisationer som Ung Cancer. De kan inte se varandra i verkligheten som vanligt just nu, men de lyckas fortfarande erbjuda stöd och vård under dessa svåra tider.
- Jag känner mig säker på att detta kommer att få något slags positivt resultat. Människor kommer närmare varandra och jag har haft ett sätt att fly från denna galenskap på grund av deras online-möten och aktiviteter. Att prata med människor i en liknande situation som min är mycket tröstande och gör att jag känner mig mindre ensam i skrämmande tider.
För Maja var det Pioneers Young som fanns där för henne första tiden som sjuk. Hon berättar om hur det är avgörande för henne att prata med människor som gått igenom samma resa.
- Jag har hur många människor runt mig som helst som stöttar mig och det betyder självklart jättemycket. Det är svårt för den som inte är kroniskt sjuk att veta vad det faktiskt innebär att leva med det, speciellt när man är så ung.
- Det är jättetråkigt att inte kunna få träffa alla i verkligheten men vi har virtuell fika en gång i veckan och det känns bättre än ingenting. Man får känna sig helt passande för en gångs skull och behöver inte förklara för någon hur man mår eller vad som händer med en, alla bara vet.
