Det är lunchrast på MTR:s kontor i Västra skogen. Tunnelbaneförarna Helén Olsson Mattsson, 28, och Andry Yudiarta, 48, sitter i soffan i det sexhörniga stationshuset. De jobbar båda på blå linjen sedan några år tillbaka.
– Jag frågade min fru om vilken linje jag skulle välja. Hon sa att jag skulle ta den blåa linjen för att den är lugnast enligt henne, och för att den ligger ganska nära där jag bor. Så det var därför jag tog den, säger Andry.
Helén jobbar även på röda linjen, men föredrar den blå. Hon säger att det lätt blir mycket folk på röda linjens innerstadsstationer. På blå linjen är det i princip bara hektiskt på T-centralen.
– Ju större banan är, desto större är risken för kaos, säger hon.
Så fick de jobbet
Andry har jobbat som tunnelbaneförare sedan 2022 då han blev rekryterad vid Järvaveckan. Bland tjänsterna fanns allt från tunnelbaneförare till stationsvärd och lokalvårdare. Intervjun gick fort och några månader senare hade han fått fast anställning.
Helén behövde hitta ett fast jobb och såg en annons av en ren slump. Eftersom hon bor i Solna passade det bra att arbeta på blå linjen.
– Tunnelbanan behöver alltid rulla, så det är ett väldigt stabilt jobb.
Andry påpekar att jobbet inte är fysiskt ansträngande, men att det kräver ett skarpt fokus. Föraren måste se till att tåget stannar i rätt position och att dörrarna inte öppnas på fel sida. Han berättar också att det kan vara mentalt krävande att handskas med resenärerna.
Att handskas med resenärer
Flera gånger har det hänt att personer vill ta med sig elsparkcyklar på tunnelbanan, vilket är förbjudet. När förarna säger till kan det ibland bli gräl. Helén upplever också att vissa resenärer lätt blir upprörda. Ofta händer det om de håller på att missa ett tåg.
– Resenärer har en tendens att tro att tågen åker enligt dem. De bryr sig inte om att dörrarna stängs, och så börjar de skrika på en för att man själv är den som klämmer ihop dörrarna och tvingar dem att springa igenom.
Hélen förklarar att det är förarna som trycker på dörrknappen. Dörrarna försöker däremot att fortsätta stängas automatiskt, även om någon kommer emellan. Hon minns en gång när två föräldrar sprang in för sent med sin barnvagn och fastnade.
– Då började de ropa och tyckte att jag skulle dö för att jag var världens sämsta förare.
När olyckan är framme
Ibland uppstår situationer som kan vara obehagliga för tunnelbaneförare. När människor kommer till skada finns ett utbyggt stöd. Andry och Helén har båda fått hjälp av MTR:s läkare och psykologer när det har behövts.
– Det finns en ganska noggrann process. Man blir nästan alltid direkt tagen ur tjänst. Någon annan tar över tåget och man åker och pratar med sin chef, säger Helén.
Efter tre månader som tunnelbaneförare skedde en olycka när Andry körde förbi en station. Han fick själv bestämma när han ville komma tillbaka till jobbet. För honom hjälpte det att prata med någon som hade varit med om liknande situationer.
Helén säger att det är viktigt att inte ta saker personligt som tunnelbaneförare, oavsett om det gäller olyckor eller konfrontationer med resenärer.
“Ett lätt jobb”
Eftersom förarna ibland kan anpassa sina scheman är jobbet flexibelt, tycker Helén. Hon förklarar att det därför är många som kombinerar yrket med exempelvis studier. Däremot jobbar tunnelbaneförarna varannan helg, vilket skär sig mot den klassiska arbetsveckan.
– Det försvinner så mycket fritid på det sättet. Det blir svårare att umgås med andra, säger hon.
Samtidigt beskriver Helén yrket som “ett lätt jobb”, eftersom arbetsuppgifterna alltid är desamma.
Av alla åtta jobb som Andry har haft är tunnelbaneförare det yrke han tycker bäst om. Trots att det ibland kan vara mentalt påfrestande rekommenderar han jobbet som tunnelbaneförare.
– Det är bättre betalt och bättre stämning bland kollegorna. Bästa jobbet alltså!
