Några enstaka varma vårstrålar letar sig fram genom knoppande buskage. Klockan är strax efter sju och läkaren Melissa Taheri har precis klivit av arbetspasset på Danderyds sjukhus.
Melissa sitter på en bänk intill rosenallén, framför den ännu avstängda fontänen och väntar in solnedgången. Den grå grusstigen löper likt en sjukhuskorridor mellan parkens två kortsidor. Det råder gemenskap och gemytlighet i Tessinparken. Några barn leker. En hund springer fritt och viftar glatt på svansen. Människor ler mot varandra och hundägare stannar upp framför varandra för att hälsa och utbyta komplimanger.
Den senaste tiden har Melissa börjat uppleva samma ömsinthet på jobbet.
Melissa Taheri har upplevt ett högt stresspåslag på arbetet sedan examen för fem år sedan. Hon är en av många unga läkare som brinner för sitt arbete och som därför länge önskat se att ledningen genomförde förbättringar av en arbetsmiljö i förfall. Stressade kollegor som susar förbi i korridorerna nedprioriterar att hälsa på varandra för att hinna mellan patienter.
Till följd av coronapandemin känner hon nu av en ökad sammanhållning inom läkarkåren. Människors liv hotas av ett främmande virus och Sveriges läkare förenas i samma mål.
– Stämningen oss kollegor emellan är bättre än under hela min karriär hittills. Flexibiliteten har ökat och behovet av att det ska vara en trevlig arbetsplats har ökat. Vi arbetar mitt i en fruktansvärd kris och då måste vi hålla ihop.
– Jag hör människor hälsa på varandra, tala med varandra och föra en trevligare dialog i mycket högre utsträckning än jag gjort förut. Vi kollegor ser äntligen varandra i korridorerna.
Det gick så snabbt. I mitten av mars la Melissa upp en instagrambild där hon iklädd full skyddsutrustning och visir uppmanade vänner och familj att skydda sig och tvätta händerna för att skydda sköra och äldre.
– Rent praktiskt förbereddes vi för att handlägga Covid-19 patienter men hur den här plötsliga omställningen verkligen skulle kännas gick inte att förbereda sig på.
Som neurolog är Melissa specialiserad på nervsystemet. Hon jobbar just nu på en efterlängtad ST tjänst sedan några månader tillbaka. För neurologen är förståelsen stor för vilka konsekvenser brist på rehabilitering kan ge. Prioriteringar under pandemin måste göras – liv ska räddas. Men vad är ett liv?
Att hjälpa människor på vägen tillbaka mot ett fullgott liv efter neurologiska skador är Melissas passion. Därför minns hon extra starkt patienten med stroke precis i början av pandemin.
– Detta var i början av pandemin. Jag minns hur en patient med stroke skickades hem då hen bedömdes att inte klara av att insjukna i Covid-19. Om hen skulle bli inlagd bedömde man risken för att insjukna i Covid-19 som högre än om hen bara var i hemmet. Problemet är att hen då inte fick den inneliggande behandling och rehabilitering som är viktig för återhämtning och att undvika kvarstående neurologiska bortfallssymptom.
– Det minnet har etsat sig fast i mitt minne. Som neurolog vet jag hur viktigt det är med rehabilitering. Det gick då upp för mig vilka tuffa avvägningar vi kommer tvingas göra. Allt blev så påtagligt.
Att vårda relationer inom vården
Vi ställer oss upp och går ut mot allén som löper genom Valhallavägen. Himlen är intensivt rödflammig med chockrosa inslag som strålar. Solen går snart ner. Färgerna smälter samman förtroligt och kamratligt. Melissa berättar om relationer.
– Jag älskar att få skapa en relation med mina patienter och få äran att få ett sådant förtroende som det innebär att vara läkare. Jag älskar också att få hjälpa människor.
– Coronapandemin har stärkt min övertygelse om att bra läkare behövs och ska värderas.
Uppskattning och förståelse från kollegor betyder mycket förklarar Melissa. Hennes förhoppning är att förändringarna av arbetsmiljön är bestående efter pandemin. Ledningen får inte tro att problemen med vardagens stressiga arbetsmiljö är förbi. Melissa menar att ambitiösa läkare alltid kommer och ska gå den extra milen under krissituationer, men godhet ska inte utnyttjas. Relationen med ledningen måste vara bra.
– Ledningen bär ett stort ansvar för läkaryrkets öde. Det är ju från ledningens håll läkaryrket måste uppskattas och tas till vara på så vi inte går samma öde till mötes som andra yrkesgrupper gjort. Det centrala är att vi ska orka, att bra läkare fortsätter vilja jobba. Då måste cheferna ta hand om sin personal avseende löner, atmosfär och ledarskap. Att vi blir verkligt lyssnade på och sedda av våra chefer.
– Nu ser vi till att ta hand om alla som behöver vård och samtidigt stöttar vi kollegor varandra i dessa tunga tider. Sen behöver vi ledningens fortsatta stöttning.
Ser ledningen er under coronapandemin?
– Ja, men vi behöver en alltid en stark relation med ledningen. Där de ser oss och nyttjar oss rätt. Vi kommer behöva bra ledarskap även efter pandemin så att vi känner oss rustade inför framtiden.
