Kamouflering – Ett ständigt skådespel

Ville Blommé kommer hem från skolan. Hen stänger dörren efter sig, låser och tar ett djupt andetag. Hen hänger av sig sina ytterkläder så fort som möjligt, släpper väskan i golvet och rusar in i sitt sovrum. Ville slänger sig i sängen och somnar. Hen vaknar inte förrän mamma ropar att middagen är färdig senare på kvällen.

Ville Blommé, 17, blev förra året diagnostiserad med autism. Det kom inte som en överraskning, Ville berättar att hen länge misstänkt att hen haft autism. En sak som Ville länge känt igen sig i är det som brukar kallas kamouflering.

Det här är kamouflering

Karl Lundin Remnélius är psykolog och arbetar som postdoktor vid Karolinska Institutet. Han förklarar att kamouflering innebär att autistiska personer använder sig av strategier för att framstå som mindre autistiska.

Det kan handla om att dölja autistiska drag. Exempelvis genom att dölja sensoriska reaktioner eller undvika vissa beteenden som egentligen är naturliga för en person. Det kan också handla om mer aktiva strategier. Till exempel olika förberedelser inför sociala situationer.

– Många autistiska personer beskriver att när man håller på med kamouflering så känner man mycket ångest. Man är orolig att andra ska märka att man är annorlunda fastän man håller på med olika strategier. En del beskriver att det känns som ett skådespel.

Villes upplevelser

För Ville Blommé innebär kamouflering att, enkelt uttryckt, låtsas vara neurotypisk. Neurotypisk är en term som refererar till personer utan neuropsykiatrisk funktionsvariation, exempelvis autism. Man vill inte verka konstig eller avvikande. För Ville personligen har det handlat mycket om att inte vilja förlora vänner. Ville minns hur hen sedan tidiga tonår bland annat studerat ansiktsuttryck.

– Det känns som att jag behöver manuellt ställa in till exempel ansiktsuttryck, när någon säger någonting kan jag behöva tänka ”nu ska du le”, förklarar Ville.

Ville beskriver att hen alltid är mycket uppmärksam och medveten om sitt kroppsspråk. Kamouflering innebär att ständigt övervaka sig själv. Något annat Ville har för vana att göra är att planera ut konversationer i förväg för att förbereda sig.

Ville menar att kamouflering tar oerhörd energi exempelvis efter en dag i skolan är hen utmattad.

– Det känns som att jag behöver sova i 73 timmar, jag känner mig urvriden, som en blöt, äcklig trasa.

Dölja sin personlighet

Ville berättar att hen länge har haft olika specialintressen. Någonting Ville gärna pratar länge och mycket om. När Ville var yngre så tänkte hen sällan på att folk kanske inte orkade sitta och lyssna på en ”föreläsning”, som hen beskriver det.

– Då brukade folk antingen bara säga typ ”håll käften” eller gå därifrån.

När Ville blev lite äldre började hen undvika att prata om sina intressen. Hen beskriver att hen inte vill uppfattad som jobbig. Det här har lett till att Ville med åren blivit mer tystlåten. Hen tror att vännerna i skolan upplever hen som en helt annan människa än den som exempelvis familjen känner till. Ville upplever att hen måste hålla tillbaka sin personlighet.

Ville beskriver att hen känner ett behov av att kamouflera i princip hela tiden när hen är bland andra människor. Undantagen skulle vara runt hens familj och kille.

Ville är ofta ångestfylld och nervös att hen ska ha gjort något fel, eller inte förstår något andra förstår.

Studie från januari

Tidigare i år utförde Karl Lundin Remnélius och kans kollegor på KI en studie. De ställde sig frågan ifall kamouflering har en negativ effekt på livskvalitet. De kom fram till att de personer som kamouflerade mycket, också upplevde en sämre livskvalitet. Karl Lundin Remnélius beskriver det som ett stort steg för att bekräfta teorin.

– Det kan bekräfta det många autistiska personer berättar, att kamouflering har en negativ effekt för deras allmänna mående och välbefinnande.

Kamouflering – inte bara hos personer med autism

Karl Lundin Remnélius förklarar att man tidigare trott att kamouflering var något väldigt specifikt för personer med autism. Med tiden har man dock insett att det förmodligen överlappar mycket med de sociala beteenden som alla håller på med, oavsett om man är autistisk eller inte. Vi alla vill framställa oss själva på ett visst sätt.

Skillnaden, förklarar Lundin Remnélius, är att många personer med autism beskriver komouflering som något man är pressad till att göra.

– Att känna att ”det finns en stor det av mig som jag måste dölja” är en stor skillnad mot att vilja lyfta fram vissa sidor av sig själv.

Att kamouflering identifierats som ett problem gör det viktigt för vetenskapen. Karl Lundin Remnélius betonar vikten av fortsatt forskning inom området.