Skolgården i Vendelsö är tyst och öde. Stilla gungor och tomma rutschkanor. Bara avlägset ljud från bilvägen hörs. Inför långhelgen tycks allt tecken på liv vara som bortblåst på fredagens eftermiddag. Inne i gymnastikhallen bredvid skolgården är det däremot allt annat än stilla och öde.
De glansiga pom-pomsen prasslar när tjejerna sträcker sina händer mot taket.
Foto: Bella Bryngelson
Stora mattor rullas ut över det hårda betonggolvet. Förberedelserna till en hinderbana är i full gång. Cheerleedinglaget Stjärnorna har samlats i salen för sin träning, men innan hinderbana är det först uppvärmning med kull.
– Är du bra på kull?, frågar Julia mig nyfiket.
Julia Borgh är 12 år och går i femman, och är en av de fem tjejer som är med i cheerleadinglaget Stjärnorna, som startades för ett och ett halvt år sedan. Julia går i samma skola som 14-åriga Anna Lindgren som också är cheerleader. Anna, som ville att jag skulle hjälpa henne bära fram en bänk till hinderbanan. Det slår mig hur snabbt tjejerna bjuder in mig som en del i gänget. Som en självklarhet ska jag hjälpa till med både hinderbana och vara med på kull.
Tjejerna och 16-åriga tränaren Ella Telning jagar varandra runt i salen. Uppvärmningen blir en lek fylld av energi och skrikskratt. Ingen vill bli tagen. Efter en stund ropar tjejerna, nu andfådda med rosiga kinder:
– Vi är varma nu!
Julia Borgh jagar Anna Lindgren, 14, och Frida Persson, 12, under uppvärmningens kull.
Foto: Bella Bryngelson
”Inget är svårt”
Stjärnorna är ett av många träningslag som Haninge Cheer Elite har. Ella Telning är en eldsjäl som håller i passen som under fredagen består av deltagarna Julia Borgh, Anna Lindgren, Evelina Frykbäck och Frida Persson. Vanligtvis brukar Ella hålla i träningen tillsammans med 19-åriga Caroline Normann.
Det är dags för hinderbanan. En viktig del som behövs för att träna kroppskontroll och balans. Hopp på plintar, slalom mellan koner och studs från språngbrädan ner i den mjuka mattan. Och så balansgången över bänken. Kondition och koncentration sätts på prov.
Julia Borgh från Segersäng har varit cheerleader i Stjärnorna i ett år.
Vad är roligast med att vara cheerleader?
– Att göra kullerbyttor. Och dansen.
Vad är svårast då?
– Inget är svårt, säger Julia självsäkert.
Varför ville du börja?
– För att få dansa.
Hur länge tänkte du hålla på med cheerleading då?
– Jag ska hålla på i hundra år till!
Julia tar stöd av tränaren Ella för att hitta balansen.
Foto: Bella Bryngelson
Förutfattade meningar om sporten
Tränaren Ella Telning har varit cheerleader sedan hon var sex år gammal. Hon föll för gemenskapen.
– I cheerleading bygger vi ett starkt band till varandra. I och med skaderisker och så. Man känner att man behövs. Är du inte där en träning så kanske det inte går att göra vissa moment.
Hon har tränat Stjärnorna i princip sedan gruppen startades. Tre terminer har det hunnit bli för gruppen som riktar sig mot barn och unga med funktionsvariation.
– Jag tror Stjärnorna behövs för att visa för resten av samhället att det går att anpassa träningen så att alla kan vara med. Att barn och unga med till exempel autism också kan vara cheerleaders. Det finns många förutfattade meningar om hur cheerleading ska vara eller se ut. Vi försöker jobba emot det, berättar Ella Telning.
Utöver autism vänder sig gruppen till unga som till exempel har Aspergers syndrom, som är en diagnos inom autismspektrumet, Downs syndrom eller någon annan funktionsvariation.
– Jag tror att det är viktigt att ge dem lite spotlight. Ofta kan folk se det som svårt eller problematiskt att undervisa en grupp som Stjärnorna. Men vänder man på det finns det massa positiva sidor. Det finns så mycket glädje i träningen. Vi vill visa att det inte är så svårt som man tror, säger Ella Telning.
Det gäller att stretcha ordentligt.
Foto: Bella Bryngelson
Stänger ute omvärlden
Det står helt klart att gruppen är Abba-fans. Efter The Winner Takes It All strömmar Mamma Mia genom högtalarna från den bärbara stereon. Musiken tonsätter tjejernas steg över hindren. Ibland tappar man tålamodet, och då kan det sitta fint med en vattenpaus.
Den 10 juni är det dags för terminens avslutande uppvisning. Då ska de dansa och ropa sin hejarramsa. Koreografin i dansen har tränarna och Stjärntjejerna bestämt tillsammans. Under ramsan håller de i varsin blå och vit pom-pom.
– Heja blå, heja vit, kom igen nu Cheer Elite!, ropar de och sträcker sina pom-poms mot taket.
Stjärngänget har haft uppvisningar ett par gånger förut. Hittills har deras framträdanden gått bra, men ibland blir det nervöst innan de ska möta publiken.
– Om det blir stressad stämning försöker vi stänga ute omvärlden lite. Om någon blir jättenervös innan en uppvisning tar vi en promenad eller lyssnar på musik, berättar Ella Telning.
– Vi tar inte det på blodigt allvar, det får går som det går. Vi är där för att ha kul.
Evelina Frykbäck, 14, har varit med i Stjärnorna sedan gruppen startades för ett och ett halvt år sedan.
Foto: Bella Bryngelson
”De flesta tänker att det är en tjejsport”
I Stjärnlaget tränar vanligtvis fem tjejer varje fredag. Oftast består cheerleadinglag av en majoritet tjejer. Även det kan handla om förutfattade meningar, tror Ella Telning.
Varför tror du att så få killar är med?
– Jag tror det handlar om att de flesta tänker att det är en ”tjejsport”. Det handlar nog mycket om information som inte riktigt når fram. Även killar kan vara cheerleaders, säger hon.
Under den avslutande avslappningen blir det stilla och tyst. Stilla som skolgården utanför. Salen släcks ner och laget är samlat på mattorna. Abba byts ut mot lugna pianotoner som får pulsen att sjunka. När lamporna återigen tänds upp slår det starka ljuset över de vilande Stjärnorna. Som en jättestor spotlight där alla syns.
