Den 26 augusti 2017 vann Lisa Duffy guld på 400 meter, vid friidrotts-SM i Helsingborg. Det var andra gången som den 24-åriga stockholmaren fick kliva överst på prispallen, trots att hon bara satsat helhjärtat på sporten i fem år. Nu är siktet inställt på sommarens EM i Berlin och för att ta sig dit måste hon sänka sitt personliga rekord med fyra hundradelar.
Tidigare säsonger har Lisa inlett säsongerna mindre bra, för att avsluta desto bättre. I år ser dock träningsupplägget annorlunda ut.
– Det är ganska stor skillnad. Nu är jag mer toppad än vad jag har varit tidigare år. Jag ska rent formmässigt springa fortare nu i början av säsongen och det måste jag göra. Jag har inget val, säger hon till Läget.
Enskedes idrottsplats ligger bara ett stenkast från Sockenplans tunnelbanestation. Utanför anläggningen är gruset ännu inte utbytt till asfalt och den gula entrébodens antika utseende skvallrar om att utvecklingen stått still i Stockholms södra förorter.
Lisa har precis avslutat sitt pluggande på Handelshögskolan. Där har hon varit de senaste tre åren, men till hösten blir det något annat. Samtidigt tränar hon sex gånger i veckan, ibland dubbla pass om dagen. Men så var det inte när hon började med friidrotten.
– Jag gick i sexan på högstadiet så jag var väl 12-13 år när jag började. Men jag började satsa när jag var 18 år, under sista året på gymnasiet. Jag spelade fotboll samtidigt som friidrotten i början också. Det var ganska sporadiskt friidrottstränande, kanske tränade sex gånger i månaden.
Inne på löparbanorna, precis nedanför Enskede IP:s läktare, möter Lisa sin tränare Dejan, som redan är igång och tränar fyra andra. Tränaren är i 40-årsåldern och går runt barfota trots att löparbanorna är stekheta av solskenet.
Men innan Dejan hade Lisa en annan tränare, Magnus Wickert, som såg potentialen.
– Jag bytte klubb från Bromma till Hässelby och fick en ny tränare. Det var annan träning, min nya tränare var ganska hård och fick mig att börja träna hårdare och såg väl potentialen i mig. I början av satsningen tränade jag mer än sex gånger i veckan. Från sex gånger i månaden till sex gånger i veckan är ju ganska stor skillnad. Men då tyckte jag bara att det var roligt och det gick bra väldigt fort. Jag fick bekräftelse och det bara rullade på. Jag tog silver på senior-SM, vann junior-SM och var med i seniorlandslaget.
– När jag halvsatsade minns jag att 56 sekunder på 400 meter var en väldigt bra tid, och jag sprang fortare än det den sommaren. Det var nästan surrealistiskt att jag sprang så fort. Jag hade inte ens sprungit 400 meter då.
Satsningen innebar också en förändring i livsstil. Först var friidrotten en hobby men nu är det en livsstil.
– Man prioriterar väldigt annorlunda helt plötsligt. Jag kan ju inte resa så mycket. Jag har inte rest på sommaren och tagit semester, på hur länge som helst. Det är mycket man offrar, men jag märkte inte det jättemycket i början. Då tävlade jag och var så inne i satsningen. Det är nog först senare, när det kommer motgångar att man offrar ganska mycket annat.
Eftersom Dejan tränar fyra andra personer samtidigt, får Lisa sköta uppvärmningen själv. Längs med stängslet som skiljer löparbanorna från läktarplats finns sex häckar som hon plockar fram och ställer upp tätt intill varandra. Övningen går ut på att ta sig över den första häcken, för att sedan dyka under den andra. Och sedan fortsätta enligt samma mönster.
– Man har alltid mål. Det måste man ha. Som friidrottare är man ganska bra på att se sin egna utveckling, men jag fattar ju att jag aldrig kommer vinna OS. Målen blir att komma till EM, och väl där kan ju allting hända. Mitt mål är att komma till en EM-final och väl där vet man aldrig vad som händer. Chansen att man vinner, eller ens kommer på pallen, är ju jätteliten. Jag gör det för att utvecklas och sen finns det alltid kvalgränser att nå. Att det är roligt och att det är en gemenskap, att alla jobbar mot samma mål i en grupp, är också drivkrafter.
– Nästan alla säsonger hittills har jag inte gjort de resultat jag vill fram till augusti, men då har jag ändå haft halva säsongen kvar. Det har varit SM och Finnkamp att se fram emot och lyckligtvis har det gått bra på de tävlingarna. Men det är inte roligt i mitten av säsongen, men det gäller att lita på sin tränare och att träningen går bra. Det går liksom inte att göra så mycket annat.
Årets säsong kan vara Lisas sista. Trots att hon vill utvecklas, slå nya personliga rekord och ta sig till EM inleder hon ett nytt kapitel i höst. Jobbet ska prioriteras och friidrotten kanske kommer i skymundan.
– Det finns inget mellan. Antingen satsar man eller så satsar man inte, i alla fall när man är på min nivå. Det går inte att halvsatsa, då är det lika bra att sluta. Det beror lite på hur mitt liv ser ut utanför friidrotten, hur mycket jag behöver jobba. Det kan ju vara så att det här är min sista säsong, även om det beror på hur det går i sommar rent resultatmässigt. Känner jag att jag inte gör några framsteg och inte kan hitta någon direkt orsak, då kan det nog vara så att jag slutar.
