Hundgalen? Sök dig till en hundungdomsklubb!

Det är måndag eftermiddag. Bakom en bil tittar två gråa dvärgschnauzers fram. Det är Billie och Bettie. Strax bakom dem, hack i häl, kommer Fanny Wallberg gåendes släpande på en svart resväska. Vi befinner oss vid Tessinparken sittandes vid två runda bord utanför ett hundcafé. Inne på caféet sitter allt från pensionärer till barn och deras hundar och smaskar på sina bakelser. Bakelser gjorda både för människan och människans bästa vän, hunden.

Fanny har alltid haft ett hundintresse. Som liten brukade hon gå ut med hundarna som fanns i grannskapet och vid elva års ålder ärvde hon en hund av just en granne.

– Jag har alltid haft dvärgschnauzer då min mamma är allergisk och de här är allergifria, berättar Fanny för oss efter att hon slår sig ner med två glas kaffe. En till sig själv och en till sin vän Liza som snart kommer komma hit med sin hund Millan.

Fanny berättar för oss att hon gick sin första hundkurs som tio-åring genom Sveriges hundungdom och sen dess har hon varit fast. Idag är hon 24 år och sitter i styrelsen för Lidingö hundungdom. Sveriges hundungdom, SHU, är en ungdomsklubb som vänder sig till hundintresserade mellan 6 till 25 år. SHU består av flera mer lokala hundungdomsklubbar runt om i Sverige, bland annat Lidingö hundungdom.

– Jag har suttit i styrelsen för Lidingö hundungdom sen jag var tretton. Jag har haft jättekul hela tiden. Tränat mycket och även tävlat med min förra hund. Det bästa med att vara med i en klubb och gå kurser är kontakten man får med sin hund, säger hon och poängterar att det finns en sport för varje hund, oavsett ras.

På Lidingö hundungdom har de just nu en storsatsning för att få in fler unga personer i styrelsen. De arrangerar kurser i de flesta hundsporterna, hundpromenader och även hundläger där man får komma och träna hundar och umgås med andra hundintresserade.

När Fanny berätta för oss om gamla minnen från agilitytävlingar anländer Liza Bahri med sin hund Millan. Liza är 21 år och bor i Hammarbysjöstad med sin familj och sina två hundar. Båda är av rasen Pumi. En vallhund som inte fäller hår.

Både Fanny och Liza är överens om att alla har något roligt minne från någon tävling.

– Jag kommer ihåg första gången jag ställde upp med min gamla hund, Bonnie, i en agilitytävling. Hon sprang rakt ut från plan mot en parkbänk där det satt ett äldre par. Hon ville hälsa på dem hellre, berättar Fanny och skrattar.

Liza berättar att Millan fick något som de kallar för Pumirus under en av de första tävlingarna hon ställde upp i.

– Folk ställer ju upp sådana här tält runt banan på tävlingarna och hon sprang runt bland tälten och det gick inte att få tag på henne. Det var lite pinsamt, berättar Liza. Viktigt att komma ihåg är att hundar är i dagsform. Så det skiljer sig från gång till gång hur de kommer prestera under en tävling. Millan har både snott koner, gjort ifrån sig på banan under tävlingar och sprungit iväg till Lizas mamma som brukade följa med i början.

Båda Liza och Fanny har fått hjälp av föräldrar att ta hand om hundarna. Det är tidskrävande och kräver mycket planering att ha hund. Speciellt om man är ung och går i skolan.

– Mina föräldrar är jättesnälla som brukar ta ut hundarna på morgonen när jag ska iväg, säger Liza.

Liza har varit med i Lidingö hundungdom sen hon var 15 år och gick med i styrelsen två år senare. Att hon gick med i just Lidingö hundungdom var för att det var den enda klubben hon kände till just då och att hon hade många kompisar där sedan tidigare.

– Det låg ju en bit bort men det var väldigt unga personer i styrelsen just då och då kändes det som om det fanns mer connection. Mina föräldrar har skjutsat mig en hel del. Det fick finna sig i att deras dotter blev hundgalen.

När Liza var åtta tog familjen över en Engelska Springer Spaniel från ett äldre par som inte orkade ta hand om den. Först bara varannan helg men sedan mer och mer. De gick en del kurser tillsammans och tidigt intresserade sig Liza för sporten agility. För fem år sedan köpte hon Millan så att det skulle kunna träna och tävla tillsammans men det visade sig att Millan var mer intresserad av lydnad.

– Lydnad passar Millan bättre. Det är mer strukturerat med moment man tränar in.

– Ju mer man sätter sig in i hundsporten desto mer inser man hur komplex den är. Jag har under vintern gått många kurser och insett att man aldrig blir fullärd, fortsätter hon.

När man tävlar i agility får man åtta minuter på sig att lära sig gå in banan. Hitta de snabbaste vägarna och tänka ut hur båda en själv och hunden ska springa. Alla hindren kan tas från olika håll och den som för sin hund på det kortaste och mest effektiva sättet genom banan vinner.

– Agilitytävlingar och lydnadstävlingar går till lite olika. Åker man till en agilitytävling får man en stund att gå in banan och sedan får man ett startnummer. Man förbereder sig för start och sedan är allt är över på en minut, berättar Liza.

Lydnadstävlingarna pågår under lite längre tid. Där får varje ekipage, hunden och föraren, en kvart att genomföra en rad olika moment. Liza berättar att man tränar länge inför tävlingarna men att man aldrig vet vad som kommer hända.

Även om både Liza och Fanny har tävlat med sina hundar behöver man inte det för att vara med i en hundungdomsklubb. Man behöver inte ens ha en egen hund. Det är snarare en klubb för den hundintresserade att träffa andra hundintresserade oavsett ambitionsnivå.

– Är du ung och hundintresserad får du jättegärna komma och träffa oss. Vi hjälper jättegärna till i den mån vi kan, säger Liza.

Både Liza och Fanny säger att det alltid går att komma och träna med deras hundar om man vill prova på men inte har tid med en egen hund.

– Hinner man inte ha en egen hund finns det alltid en hund att låna och gå ut med. Många äldre har som har hund och inte hinner träna den blir glada om man vill hjälpa till.