Gymnasietiden sprang iväg

När man vaknar på morgonen och ser dis över den dunkla staden, siluetterna från stadspaletten avteckna sig i horisonten och hör bruset från motorer som skyndar till arbetsplatser, då upplever man elitidrottens magi.

I alla fall enligt Johan Slagbrand. Bilden han målar upp beskriver känslan inför ett av de hundratals morgonpass han genomförde som elitfriidrottare.

– Att vakna upp och ha rutiner, veta vad man ska träna och hur dagen kommer se ut, var faktiskt den stora charmen med idrottandet. Ingenting slog känslan att gå upp tidigt och riva av ett bra träningspass. Efteråt kändes skolan bara som en bonus. Det var under dessa stunder jag hade ett sådant flow att allting bara kom av sig självt.

* * * * * * *

Vi har mötts upp på ett café i "den eviga ungdomens stad": Uppsala. Caféets ägare är en trevlig äldre herre med glasögon à la Leif GW – han hälsar oss välkomna och vi beställer studentklassikern: kaffe och baguette. Sedan rör vi oss inåt.
– Där borta blir bra, säger jag och pekar ut ett trevligt bord.

Vi slår oss ner. Ljudnivån är hög, som den ska vara på ett bra studentcafé.

Johan Slagbrand studerar numera teknisk fysik på Uppsala Universitet. Men det är inte därför jag stämt träff med honom. Jag vill höra hur det är att kombinera elitidrottande med gymnasieplugg. Något som Slagbrand har erfarenhet av. Han började träna friidrott, närmare bestämt medeldistanslöpning, som 12-åring och tillhörde den yttersta eliten som tonåring. Att som 16-åring söka till ett friidrottsgymnasium blev ett naturligt val för den unge talangen.

– Det var en chans för mig att förverkliga en dröm. På den tiden kom alltid träningen i första hand, därefter pluggandet som kom före sömnen. Sömnen vart ganska lidande, säger han och ler.

Slagbrand bodde tillsammans med cirka trettio andra elitsatsande ungdomar på internatet Löpargymnasiet i Häggvik. Dagarna började med ett träningspass, följt av skola mellan kl. 09-16, därefter ett kvällspass runt kl. 17 och middag kl. 18 på internatets matsal.

– Det var en bra gemenskap på internatet. Vi hängde alltid ihop som en stor familj. Ibland kunde det bli en hetsig tävlingsstämning på träningspassen. Det kunde handla om fåniga saker om vem som var snabbast på den sista intervallen eller vem som sprang längst. När man kommer till ett idrottsgymnasium är det lätt att hård träning blir en slags norm. Jag drogs med flera gånger, säger Slagbrand.

Vi lämnar caféet och rör oss längs Fyrisån. Det är vår och vädret är aningen för kallt. Det yr små stänk av snöflingor i luften och vinden är stark. Till slut kommer vi fram till platsen vi satt kurs mot. Det är Studenternas IP. Här råder det full byggkalabalik. En ny fotbollsarena med plats för 10 000 åskådare håller på att byggas.

En gång i tiden var det här även en friidrottsarena.

– Det var här jag gjorde en av mina sista tävlingar: Blodomloppet för tre år sedan. Start och mål var på Studenternas runda banor, säger Slagbrand.

Slagbrand brottades med skador under sina aktiva år som medeldistansare. Under sina tre år på Löpargymnasiet var han skadad två av dem. Den första skadan kom redan första året i form av en stressfraktur i foten. Den hårfina balansen mellan vila och träning var nog svårast, berättar han.

– Jag försökte ta igen mina skadeperioder genom att träna ännu hårdare. Vare sig det var alternativträning eller löpning. Under mitt andra år var jag tillbaka på löparbanan och det kändes inte som jag tappat något. Jag kunde konkurrera med resten av friidrottarna. Men sen kom skadan tillbaka sista året, säger han.

Det blev just skadorna som till sist fällde Slagbrand. När skadorna återvände året efter studenten bestämde han sig för att lägga skorna på hyllan. Men han kan känna sig stolt när han tittar tillbaka på sin karriär. Han har en stor mängd meriter i form av SM-medaljer och fina tider.

Bortsett från skadorna så minns Slagbrand gymnasietiden som en av sina roligaste perioder i livet. Tre år då han utvecklades och formades som person, mycket tack vare friidrotten. Och just den disciplin som krävs för att nå toppen har han haft nytta av när det kommer till studierna.

Energin som gick åt träning läggs nu på studier:

– Tidigare var det bara träning, plugg, träning, plugg. Nu är det plugg, plugg, plugg och mera plugg, säger Slagbrand.

Innan vi skiljs åt kan jag inte låta bli att fråga Slagbrand om takterna fortfarande sitter kvar.

– Kan du inte visa mig några löpsteg? frågar jag.

Det gör han, lika lätt som gasellen på savannen.

Och där och då ser det ut som tiden stått stilla. Som om Slagbrand inte gjort något annat än sprungit de senaste åren, trots att han la av för två år sedan. Löpsteget sitter i ryggmärgen.