Tre år av anfallskrig mot Ukraina. Kyliga vintrar, psykiskt lidande och ständig oro för sina nära och kära. Europa har slutit upp bakom Ukraina i kriget och svenskarna bidrar ofta genom hjälporganisationer. Vissa packar dock bilen och åker ner själva.
– Jag har upplevt många tuffa saker i mitt liv. Detta var på en helt ny nivå, säger Oscar Bennesved, 30 år.
Jacob Petersson, 30 år, är bara en av alla resenärer som har åkt ner till Ukraina för att hjälpa befolkningen med förnödenheter. Hör honom berätta sin historia.
På barnhemmets gård hade mycket folk samlats. De skulle lasta av förnödenheter, mat och leksaker till alla barn. En nästan klaustrofobisk känsla av människor som vill göra gott. Oscar drar sig undan från de andra, in i skolbyggnaden ett stenkast bort. Det var kolsvart i den långa korridoren, dock inget som skrämde honom. Vidare upp för en hög trappa. Allt kändes oändligt.
– Det var som att gå in i en gammal nerlagd industrilokal. Det fanns liv, men det saknades liv, säger Oscar.
Ett känslosamt möte
Plötsligt öppnas en dörr framför hans ansikte, det starka ljuset bländar. En kvinna kommer ut, ler stort och inbjudande. Visar för Oscar att han ska komma in. Rummet är kalt och direkt infinner sig en enorm tomhet. På golvet sitter de, barnen. De är många, i åldern ett till tre år. Oscar går sakta in i rummet, tiden fryser till för honom. Vad är det han ser? De föräldralösa barnen tittar snabbt upp på honom, rusar upp från sina platser och springer mot honom med öppna armar. Alla skriker rakt ut av glädje och några har redan lärt sig prata.
– Pappa! Pappa! Pappa! utbrister de i kör.
– Jag har aldrig upplevt sådana känslor tidigare och kunde inte prata om det på jättelänge. Det tog fruktansvärt hårt, säger Oscar Bennesved om upplevelserna i Ukraina.
Foto: Privat
Velat resa ned länge
Oscar Bennesved är bara en av alla svenskar som har rest till Ukraina för att hjälpa den ukrainska befolkningen. Oscar och hans kompis André påbörjade sin resa från Växjö i en bil fullproppad med mat och efterfrågade förnödenheter. De körde därefter ned genom hela Europa och stannade i Rumänien på gränsen till Ukraina.
– Vi körde in i Ukraina via rumänska gränsen med bland annat en stor skåpbil. Allt från matkonserver som skulle lämnas vid fronten till blöjor till barnhem, säger Oscar Bennesved.
Pengarna till de förnödenheter som killarna levererade till Ukraina kom från insamlingar i Ulriksbergskyrkan i Växjö, även från donationer av privatpersoner.
Foto: Oscar Bennesved
Hopp och förtvivlan
André François var Oscars medresenär på resan till Ukraina. Han upplevde att befolkningen kände hopp, men samtidigt också en förtvivlan. Många var hoppfulla och såg ljust på framtiden medan andra hade det väldigt tungt. André minns dock starkt reaktionen på deras hjälp.
– De var glada för insatsen vi gjorde och vi blev mötta med mycket glädje, säger han.
André kommer särskilt ihåg en man som outtröttligt levererade förnödenheter till fronten. När han körde genom minfälten fram och tillbaka var han ständigt nära döden berättar André.
– En gång körde han på en mina som inte detonerade på grund av bilens lätta vikt. Direkt efter kommer en tyngre bil som smäller i luften, säger André.
Vid gott mod trots allt
André menar att mannen hade en väldigt stark tro. Mannen var på grund av detta helt övertygad om att han hade klarat sig eftersom att hans uppgift var viktigare än hans liv. Trots mycket elände var mannen vid väldigt gott mod. Han hade till och med levererat tillsammans med sin son, som även han tyckte att detta var ett mycket viktigt och ärofyllt uppdrag.
– Det var riktigt gripande, säger André François.
I många städer fanns bebodda men sönderfallna hus som hade plastfilm i stället för fönsterrutor. Allt för att hålla värmen inne och kylan ute.
Foto: Oscar Bennesved
Hoppet lever
Oscar Bennesved upplever att kriget slitit hårt på befolkningen. Samtidigt hade de glimten i ögat, pratade och skrattade minns han. Positiviteten och hoppet fanns där och ingen har slutat kämpa för sitt land. Idag står Oscar på bakgården till sitt hus i Sverige och minns tillbaka. Enligt honom har upplevelsen förändrat honom som människa.
– Jag behöver inte miljarder på banken. Jag är så tacksam för det jag har, säger han.
Samtidigt finns de föräldralösa barnen i hans tankar. Barn som inte vet om de kommer att få träffa sina föräldrar igen. Som inte vet vad som pågår. Han minns också särskilt hur glada barnen blev över en kram eller en chokladbit. Något som vi i Sverige tar för givet menar han.
– Det ska inte krävas ett krig för att vi ska ta hand om varandra, säger Oscar Bennesved.
UD avråder resor till Ukraina
På utrikesdepartementets hemsida kan man läsa att de avråder svenskar att resa till Ukraina och uppmanar dem som redan befinner sig där att lämna landet. Som svar på frågan om UD:s rekommendationer ställer Oscar en motfråga om UD förstår hur mycket hjälp man kan bidra med genom att åka ner. Han menar att om inte omvärlden hade hjälpt till, så hade situationen i Ukraina varit mycket värre än den redan är.
– Om vi inte gör något nu, kommer vi att få hjälp den dagen något händer oss?
Vännerna som åkt iväg tillsammans pratar ofta om sina upplevelser och stöttar varandra.
Foto: Chris Pettersson
Jacob Petersson är en av de svenskar som åkt för att hjälpa befolkningen i Ukraina.
Foto: Chris Pettersson
Kommer åka igen
Oscar kan med sina erfarenheter ge råd till andra som vill åka ned och göra skillnad. Han berättar att man borde ta kontakt med en organisation som kan anordna din resa med dig. Även att prata igenom beslutet och riskerna med andra som har gjort resan tidigare och med sina nära och kära. Oscar menar att man inte kan förbereda sig på allt, men att han är villig att göra om resan.
– Jag ska ner igen. Det är inget snack om saken, avslutar Oscar Bennesved.
