– När jag började fanns det fanns tjejlag för dom minsta upp till seniornivå, börjar hon.

Hon föreslår att vi går in och sätter oss på läktaren och går fram till den stora grinden utanför hallen, låst.

– Vi får väl stå här på parkeringen då, säger Louise och skrattar.

Det är en mulen vårkväll i Huddinge utanför Stockholm. Vi står utanför Björkängshallen. Det var här allt började en höstmorgon för 16 år sen. Mycket har hänt inom damhockeyn sen dess och Louise hockeyliv har tagit många svängar.

Hon berättar om hur hon efter hockeyskolan började spela med Hanvikens killar. Det är ett vanligt steg för tjejer inom hockeyn, delvis för att det inte finns tillräckligt med lag och delvis för att vissa ser det som en mer utvecklande och utmanande miljö.

Där stannade hon i tre år innan hon gick till Hanvikens tjejlag.

När hon var tonåring tog hon klivet upp till flickor A, ett lag som senare slogs ihop med damlaget. Hon var bara 15 år när hon för första gången äntrade isen tillsammans med fullvuxna kvinnor.

– Det var stor spridning på ålder, spelarna var från 15 till 30 år, säger Louise.

Och det var här hon för första gången tvingades kämpa med motivationen. De äldre spelarna var kritiska och såg henne som ett barn, hon kände inte att hon fick utvecklas i sin egen takt. Samtidigt la många av hennes jämnåriga kompisar i laget av.

– Jag tror att många prioriterade det sociala livet och skolan. Det finns en framtid för killar inom hockeyn som det inte finns för tjejer på samma sätt, förklarar hon

Även hon gick i samma tankar.

– Det var väl mamma som fick mig att fortsätta, idag är jag glad för det, säger Louise och skrattar.

Det årliga klubbytet

Enligt henne fanns det inga riktiga serier när hon spelade med Hanviken i tonåren, hon såg det mer en klump där alla spelade oavsett nivå.

Eftersom tjej- och damhockeyn har knappt en tiondel av spelarmaterialet som pojk- och herrhockeyn har, blir det svårare att fylla lag med jämlika spelare.

– Man märkte i andra lag att det inte var “riktiga” lag och det var väldigt svårt att spela ibland, säger hon med en besviken ton.

Efter tiden i Hanviken gick hon till Västerhaninge, där blev det en säsong innan de la ner sin verksamhet. När Haninge följande säsong startade ett lag gick hon dit.

Haninge satsade på tjejhockeyn, där ville man ha fler tjejer i föreningen och anordnade bland annat tjejdagar.

– Man fattade att man måste satsa på tjejerna också och vi blev sponsrade. Vi fick byxor, hjälm, handskar och det kändes verkligen som att man satsade, man kände sig viktig.

Serien Haninges damer spelade i hette damjunior och även om det skiljde mycket i talang mellan lagen så var det en seriös serie man satsade på.

– Det kändes liksom på riktigt och vi spelade faktiskt final här i Björkängshallen. Den livesändes och jag intervjuades efteråt, den du, säger Louise och skrattar.

Slutet, eller?

Men efter att ha spelat hockey i 14 år, hade hennes motivation tagit slut. Hon gick sista året i gymnasiet och jobbade samtidigt deltid i receptionen på SATS. Att varje säsong lära känna nya människor och nya spelsystem hjälpte inte heller. Hon la skridskorna på hyllan och slutade.

Gatlamporna har tänts och hon frågar ifall vi vill följa med hem till föräldrahemmet och fortsätta där. Bildörrarna smäller igen och färden går mot Tyresö.

Väl framme rotar hon fram en låda med gamla foton från hennes tid som hockeyspelare. Bland annat visar hon en bild från sin första träning med hockeyskolan. Hon blir nostalgisk och förklarar att när hon såg bilderna igen insåg hon inte att kunde vara utan hockeyn som följt henne genom nästan hela livet.

– Nu har jag börjat igen, efter några års uppehåll, som 21-åring i ett veterandamlag. Jag är helt klart yngst och fostras nu av tanter, säger Louise och skrattar.

Men hon är noga med att påpeka att även fast de är veteraner så är de seriösa med sin träning.

– Det verkar som ny satsning, att man skulle göra det till en riktig damserie, berättar hon.

Olika förutsättningar

Hon vill att damhockeyn ska bli mer attraktiv och att det ska satsas mer uppifrån.

– Idag kan man inte bli proffs inom damhockeyn, man kan inte jobba med det på heltid. Som kvinna inom hockeyn måste man försörja sig på annat sätt.

När Louise spelade Stålbucklan TV-sändes det inte och många visste inte ens vad det var. TV-pucken och JVM har länga livesänts, det är massvis med sponsorer och på läktarna trängs scouterna. Stålbucklan hamnar i skuggan. Det va först förra året turneringen TV-sändes för första gången.

– När jag spelade hade vi knappt förråd och inget omklädningsrum. Det är fortfarande att man gör skillnad i förutsättningar, säger hon.

Det beror delvis på att intresset inte är lika stort men enligt Louise är det också delvis för att många gamla strukturer och fördomar har levt sig kvar. Till exempel kallas det i folkmun damhockey och inte bara hockey. Det är även skillnader i regler. Damerna spelar med samma regler som killarna gör när dom är små, inga tacklingar och galler på hjälmen istället för visir.

– När man spelar som senior, om det ändå är damer som möter damer borde man ju få tacklas. Och varför får vi inte ha visir? Är det för att vi blir fula om vi får våra tänder utslagna? Säger hon irriterat.

Hon lägger tillbaka bilderna i lådan.

– Jag kommer dock aldrig ångra att jag började.