– Blå traktor! Fortsätt med blå traktor!

Blå traktor?

Kristina visar sina skrattgropar.

– Förklarar sen.

Klockan är nio och vitsipporna har precis vaknat. Jönåker bjuder på blank himmel och en oavbruten morgontrudelutt á la blåmes.

På en plats i skogen vi aldrig hittat om det inte vore för Nyköpings brukshundsklubb rullar bilarna in. Alla är stora. Praktiska. Kristina Duvefält öppnar bakluckan på sin Volkswagen och låter Kaxie smaka på den krispiga luften. Hon är hundinstruktör och Kaxie är en tervueren. En belgisk vallhund med len päls och tallbruna ögon.

Det är söndag och dags att träna sök.

– Först lottar vi, sen vallar vi. Det är extremt viktigt att du följer instruktionerna som hundägaren ger, säger Jaana Rundberg, Hundinstruktör och samordnare för Missing Peoples hundgrupp i Östergötland och Sörmland.

I hennes bil sitter Nalle. En border collie med rosa nosparti och reklamhunds-päls. Med Kaxie framför och en löptik några bilar bort gnyr han ängsligt, för att sedan stämma in i en vargsång som en annan baklucka dragit igång.

Ett bruksprov innehåller ett lydnadsmoment och specialmoment. Det andra är en valfri gren; du kan välja det du och hunden tycker är roligast. Sök är ett sådant specialmoment och går ut på att hunden ska hitta och markera människor som ligger mer eller mindre dolda, ibland med kamouflagetäcken.

På tävling är Border Collie överrepresenterat, men av dagens sju deltagare är Nalle ensam.

– Bäst lämpade är hundar som är villiga att jobba över sin kapacitet, som tänker mycket. Sen måste de klara av terrängen. Det gör inte alla hundar, säger Maria som är matte till sällskapets minsting.

Kristina lägger ut nötta spelkort på marken. Upp och ned med nummer som avgör vilken tur i ordningen din hund ska söka. Nalle blir nummer tre.

Innan förste hund ska ut måste skogen vallas. Jamba hänger med. Diana Ritzéns hund. Hon ska inte träna idag.

Dagens ruta är 200 meter djup och 100 meter bred. Rutan tvådelas av stigen – som inte behöver vara en stig, men den kallas så och i mitten ska den vara. Därifrån skickar man ut hunden parti efter parti för att söka av.

Hörn markeras med snitslar, tygbitar i skarpa färger; gul, orange, rosa. Vår doft ligger över skogen och förste hund är välkommen till rutan.

En rutinerad major i svart. På hundförarens begäran häckar jag bakom en stenbumling. Tystnaden är meditativ. Liksom bumlingens mönster och djurliv. Här hänger ett spindelägg.

Sen dyker han upp i sin orangea väst märkt SBK. Svenska brukshundsklubben. Utan att röra så mycket som min jacka, plockar han upp gummirullen som hänger över halsen och springer ner till stigen.

Föraren knäpper på ett koppel.

– Visa!

Snart är de tillbaka vid stenen båda två. Jag tittar fortfarande på den vita äggvävnaden.

– Figurant fram.

Det är visst jag. Som får gå tyst tillbaka till de andra medan hon berömmer hunden.

Det här är en livsstil. Hund och sport i ett, det förenar det de sju kvinnorna och klubbens ordförande Åke. Träningsgruppen har funnits i nästan 40 år och vem som helst får inte gå med.

– Träningsgrupperna är tighta och man börjar och slutar inte hur som helst. I en grupp måste man kunna lita på varandra, på att man kommer på träningarna. Det finns de som är både väldigt stränga och stängda. Vi är öppna i jämförelse, men vi tar bara in de vi tycker är okej. Ofta krävs både att du är utbildad hundinstruktör och tävlar, säger Jaana.

Idag är hon hundförare hos Missing People. Det är dessvärre en uppgift som kan prioriteras bort ett tag om Nalle ska tävlingsdebutera i höst, vilket är viktigt att göra för stamtavlan.

– I tävlingssök bestämmer du hur hunden ska gå i rutorna. Det fungerar inte i ett skarpt läge. Hunden är ett oersättligt redskap för verkliga insatser, och här får de göra vad de är ämnade för.

Hundträning är inte alltid glass och ballonger. I hundvärlden vet många bäst och när starka åsikter möts kan det bli krig.

– Vissa kallar sig hundmänniskor, men är långt ifrån djurmänniskor. Det finns dem som använder hårda metoder som jag aldrig kommer förstå mig på. Därför gäller det att ha bra människor runt om sig. En stor utmaning är att hitta balans i träningsgruppen.

Idag går hälften av Nalles fokus till att slicka på marken. Här har en löptik strosat. Ingen stamtavla kan slå den biologiska dragningskraften. Diana tittar bort.

Fem timmar har gått och himlen har blivit grå när sjunde hunden hittat sin sista figurant.

– Kaffeeee, ropar Jaana som tagit täten mot bilarna.

– Jaaaa, kaffe! Hörs från någon långt bak.

Molnen tömmer sitt regn lagom till att Kristina ska tömma termosen. Tältstolarna fälls upp i en luftig ring och vattenresistenta kepsar åker fram. Dags för dagens utvärdering.

Var och en: hur gick det idag och vad gör vi nästa gång?

– Det där med traktorn. Diana har en tendens att bli högljudd. När hon inte är det vill hon ha beröm. Då vill hon ha en blå traktor, säger Kristina.

Vid hund nummer fyra spricker himlen upp. När solen träffar ansiktet igen nyper huden. Alla har rosiga kinder. Småbrända och blöta.

– Ibland när det är regn och rusk eller väldigt kallt, så undrar jag vad jag håller på med. Men när vi kommer hem mår vi så bra. Trötta och glada. Vi tänder vi en brasa, äter en riktigt god middag. Sen sover tidigt och länge.