Svenska barn är historiskt impopulära. Rekordfå föds och de tappar allt större betydelse i ungdomars vardag. Journalisten Annina Rabe, 60, valde det barnfria livet långt innan det blev en trend.
– Jag har aldrig ångrat mig. Men..., säger hon.
En kvinna med barnvagn går längst Norr Mälarstrand. Det hörs rop från unga pojkar längre fram. Men inne på journalisten Annina Rabes kontor är det alldeles tyst.
– Jag har aldrig haft någon barnlängtan, säger hon.
Färre än någonsin vill ha barn
På sätt och vis var Annina Rabe före sin tid. För när Ungdomsbarometern nyligen frågade svenska ungdomar om barn är viktigt för att bli nöjd med livet svarade knappt en tredjedel ja. Och 2023 föddes färre än på 20 år, enligt Statistiska centralbyrån, SCB.
Professor som forskat på ämnet
Gunnar Andersson är professor i demografi vid Stockholms universitet. Han forskar på befolkningsförändringar och tror att utvecklingen delvis beror på en pessimistisk framtidstro.
– Många unga ser dystert på framtiden, vilket gör att familjeprojektet blir lidande.
Vidare tror Andersson att färre unga vill ta på sig livslånga åtaganden.
– Dejtingappar och sociala medier gör att utbudet av potentiella partners känns väldigt stort. Därför kan ens egen relation upplevas utbytbar vilket gör att man undviker att skaffa barn.
Är utvecklingen ett problem?
– Inte på individuell nivå. Men samhället kan påverkas. Eftersom antalet medborgare som arbetar och tjänar pengar i förhållande till antalet pensionerande minskar.
Tillbaka på Kungsholmen. Annina Rabe nickar när hon hör Gunnar Anderssons tankar. Däremot vänder hon sig emot stereotypiska bilder av frivilligt barnlösa, som hon upplever finns.
Att det skulle handla om att man vill hänga på krogen. Eller är egoistisk, känslokall och oförmögen till kärlek.
Hon tar en kort paus.
– Att det skulle handla om att man vill hänga på krogen. Eller är egoistisk, känslokall och oförmögen till kärlek.
Hon tar en kort paus.
– Visst, så kanske det är för några. Men definitivt inte varit för mig. Det handlar om djupare saker än så.
Annina blickar ut över rummet. Och börjar berättar om barndomen utan syskon, livet med sin partner och hur tankarna och känslorna kring att skaffa barn har förändrats över tid.
– Jag lekte aldrig med dockor. Det kanske var första tecknet. Min häst älskade jag, men jag kunde inte se mig själv som mamma.
Annina säger att hon aldrig lockats av det klassiska familjelivet, och att hennes egna föräldrar var likadana.
När hon närmade sig 40 ställdes saker och ting på sin spets:
– Som kvinna blir det naturligt skarpt läge. Och ju äldre jag blev desto mer udda kände jag mig, för att jag inte ville. Jag kände mig som ett ufo.
Jag kände mig som ett ufo.
Ja, Annina tänkte länge att det var något fel på henne. ”Kanske fattades en kromosom?”, säger hon något skämtsamt. Och menar att det naturliga, rent biologiskt, är att skaffa barn?
Hur tänker du kring detta idag?
– Jag har funderat mycket vad det beror på. Men släppt tanken att det skulle vara något fysiskt fel på mig. Det kommer ju alltid finnas avvikelser, och det naturliga, vad är det egentligen?
Annina betonar att hon aldrig ångrat sig. Däremot tänker hon ibland på hur livet med barn hade blivit. Hon säger att hon förstås hade ”älskat ihjäl sitt barn” och tror dessutom att hon hade blivit en bra mamma.
Så blickar hon ut över rummet igen:
– Men kanske inte så nöjd med livet runtomkring.