Beslutet att flytta fram OS är under rådande omständigheter omöjligt att ifrågasätta, det var det enda val Internationella olympiska kommittén (IOK) och arrangörslandet hade. Det är samtidigt oavsett otroligt tufft att konstatera.

För majoriteten av världens aktiva idrottsutövare på yttersta elitnivå finns det ett evenemang vart fjärde år som betyder mer än alla andra tävlingar där emellan, en dag som kan betyda mer än alla månader av stenhårt arbete, ett ögonblick som potentiellt kan definiera hela ens karriär.

Ingenting väger tyngre än ett OS. Möjligheten att få delta eller att kanske till och med kunna få kalla sig olympisk medaljör, eller mästare, är många utövares största dröm. Ofta hör vi idrottsutövare säga att chansen att få satsa mot nästa eller ibland ett sista olympiskt spel är den avgörande faktorn för att fortsätta träna och kämpa.

När alla stora sportevenemang detta år på löpande band började ställas in och det väntade beslutet att även det absolut största flyttats fram var det nog många med mig som blev väldigt besvikna. Jag är själv den där närmast galna typen som hade planerat att ta ledigt från jobb, lägga allt åt sidan och slaviskt sluka all underhållning från Tokyo i tre veckor. Med det sagt förstår jag verkligen besvikelsen många av er också säkert känner, inte bara över OS, utan över den totala sportabstinens som råder just nu.

Men det finns en risk, som jag tror många glömmer bort, att vi inte enbart missar chansen att få uppleva de största svenska stjärnorna slåss om framgångar i år. Vi kan missa chansen att få uppleva vissa fantastiska ögonblick helt och hållet.

Sarah Sjöström är 26 år gammal och en av världens bästa simmare genom alla tider. I tolv år har hon krossat barriärer. Sarah har tagit 43 EM-medaljer, 21 VM-medaljer och tre OS medaljer. Totalt sett har hon vunnit 34 guld, varav ett OS-guld. Lägg till det sju världsrekord och att hon 2017 utnämndes till Europas bästa kvinnliga idrottare, alla kategorier. Sarah är kanske rent utav Sveriges största idrottsutövare genom alla tider sett till hennes framgångar, hon har sagt att Tokyo kan bli hennes sista OS. Om det nu överhuvudtaget blir ett sista OS för Sarahs del? Om inspirationen att kämpa ett år till är stor nog?

Erika Kinsey är 32 år gammal, en av många populära friidrottare som representerat Sverige på den absoluta världsscenen de senaste tio åren. Erika flaggade direkt när mästerskapet flyttades fram för att karriären kunde vara över då ett sista OS i sommar varit målet. Det låter dock nu som att även hon kan komma att satsa över ett år till, men vem vet egentligen vad som kan hända?

Det är viktigt att inte fastna i frustrationen och besvikelsen över att vi inte får njuta av dessa ikoner nu, eller i sommar, och att vi istället gör vad vi kan för att försäkra oss om att vi får chansen att uppleva det nästa år. Jag hoppas innerligt att motivationen och inspirationen räcker till för både Sarah, Erika och alla andra i samma sits, men jag tror att det är farligt att ta det för givet.