Strålande sol, flaggor och en oerhörd spänning. Det är två lag som spelar för mer än en titel i Svenska cupen finalen mellan Djurgården och Malmö. Det är två klubbar som alltid förväntas att vinna. Malmö som dominerat svensk fotboll de senaste åren, samma Malmö som vunnit Allsvenskan fyra gånger de senaste fem åren och är det enda svenska laget som spelat Champions League sen IFK Göteborg gjorde det på 80-talet. Samtidigt som Djurgården gjort en jättesatsning de senaste åren för att återta platsen som en guldfavorit och var med återvändande landslagsstjärnor i laget med och kämpade i toppen redan förra säsongen. I år däremot, har båda laget haft en väldigt tuff start på säsongen och cupfinalen sågs som en möjlig vändpunkt.

Men när domaren blåser igång matchen är det tydligt vilket slag som vill mest.

Djurgården inleder bättre än Malmö på alla positioner, vinner varje duell, är rörligare och kör fullständigt över ett statiskt Malmö FF.

Den spänning som legat tungt över arenan innan matchstart övergick snabbt till ett glädjevrål, och en ångestladdad suck, när Jacob Une Larsson i den 17:e minuten satte 1-0 till Djurgården från kort avstånd på en hörna. Redan då kändes det som att matchen på något sätt var avgjort, som att Djurgårdens hopp tändes samtidigt som Malmös slocknade.

Efter det dominerar Djurgården. Malmö spelar långt och rakt, försöker hitta Markus Rosenberg på topp med inspirationsfattiga långbollar, eller så lämnas Sören Rieks ensam mot Felix Beijmo och Jonathan Ring på sin högerkant. Malmö saknar rörelse, beslutsamhet och kreativitet. Djurgårdens kämpande som inte har gett resultat senaste matcherna bär nu frukt. Varför? Kerim Mrbati, som tillbaka från sin skada dominerar i sin fria anfallsroll. Han skapar chanser med sin kreativitet och öppnade upp hela Malmös försvar genom att hitta och utnyttja ytorna mellan backlinje och mittfält, vända upp och tvinga ner Malmös backlinje. Han skapar ytor till hela mittfältet som nu får tid att spela bollen, och inte bara brunka. Tino Kadewere som i början av säsongen varit vilsen i spelet utan boll ligger rätt i position nu när han har Mrbati att förhålla sig till.

Den blåa röken och den stickande lukten från bengalerna i halvtid ligger fortfarande som ett moln över planen när andra halvlek startar. Men det tar bara två minuter innan Kerim Mrbati, (vem annars?) stänker in 2-0, efter ett inlägg från Felix Beijmo på högerkanten.

Efter målet försöker gästerna att sätta tryck på Djurgården och chansar mer i sitt spel. Larsson och Binaku ligger högre upp i planen och hotar på kanterna. Rosenberg blir mer involverad i spelet och Malmö skapar ett par halvchanser. Det blir inget reduceringsmål, istället lyckades Fredrik Ulvestad vända bort två Malmöspelare på egen planhalva och tar en jättelöpning och spelar fram Jonathan Ring som bryter in i straffområdet och placerar in bollen vid botre stolpen i 81:a minuten. 3-0.

Malmös kris blir total. 

Med fyra minuter kvar av matchen så visar den mörkaste sidan av svensk supporterkultur sitt ansikte. Ett par svartklädda malmösupportrar, maskerade med blå- vita rånarluvor klättrar över avspärrningar vid bortasektionen och fläckar ner den himmelsblå bakgrunden av flaggor.

De kastar in bengaler i straffområdet där Johan Dahlin står. Spelarna, domarna, tränare och personal förs in i spelargången. Samtidigt skyndar funktionärer och säkerhetspersonal ut till sidlinjerna.

Tyvärr är inkastade föremål inte helt ovanligt under fotbollsmatcher, något som 08-fotboll profilen Fabian Ahlstrand är väl bekant med. Men att supportrar hoppar ned från läktaren är ovanligare och allvarligare.

 – Hela grejen är förfärlig. Jag är ju uppväxt med Djurgården, som förut har varit stökiga på läktaren och varit inblandad i sådana här incidenter och vet precis hur jobbigt det är som supporter. Du blir alldeles tom i kroppen och så oerhört besviken.

Djurgårdsklackens hånande “HALLÅ! MALMÖ!” dränks snabbt av de övriga på arenans burop och visslingar. Det blir inte värre än inkastad pyroteknik den här gången och matchen återupptas.

– Det största problemet med Sverige och fotboll är debattklimatet. Det är så många okunniga människor som ska göra sin röst hörd istället för att låta folk med insikt i problemet lösa det. Det blir bara en gryta med massa åsikter som slutar i pajkastning, säger Fabian och tar en kort paus.

– Det är svårt, fotbollen berör så jävla många och fotbollen är till för alla, men supporterkulturen är inte det. I och med att det är så många som berörs och är engagerade så kommer det alltid finnas idioter. Missförstå mig rätt när jag säger det här, det är klart att klubbarna ska arbeta med förebyggande åtgärder men supporterkulturen kommer aldrig vara rumsren, avslutar han.

Under de sista minuterna blir Djurgården baktunga och ger Malmö mer ytor att spela på, men det spelar ingen roll, resultatet 3-0 står sig. Djurgården får fira sin första titel på 13 år och Fabian rusar ner på planen för att fira i solskenet på Tele2 arena.

Malmö å andra sidan lämnar planen med sin tredje 3-0 förlust på tre veckor, i en mycket större kris än tidigare. Bakom Djurgårdsspelarnas firande, och pokalen som Malmö inte har fått lyfta på 29 år, syns de svartklädda Malmösupportrarna igen. Gåendes mot havet av Djurgårdssupportrar som är nere på planen och firar titeln. Nu är det inte bara ett fåtal individer, utan en stor del av bortasektionen. Det blir ingen konfrontation, inte den här gången heller.

Malmöspelarna kommer inte ut till prisutdelning utan gömmer sig i spelartunneln, tänkandes samma sak som den arga klungan med skåningar på planen; vad fan händer nu?