Utanför Fyrishovs sporthall är det en fantastisk solig kväll och de starka vårkänslorna har letat sig ända ner i fäktningssalen. Ett stort gäng ungdomar är i full gång med att värma upp genom att leka något de själva kallar handboll. I själva verket har de en mycket mindre boll och målen är mellan benen på två uppställda stolar. Alla är med och det kommer en hel del tuffa tacklingar när de försöker försvara sig mot varandras attacker.

Karin Söderberg är tränare i Upsala Fäktning. Idag är det storpoule som väntar. Det innebär att alla ska möta alla och det totala resultatet summeras i en rankinglista. Ungefär som en egen turnering. Karin blåser av uppvärmningen och samlar alla i mitten för stretching innan det är dags att klä på sig utrustningen.

Utrustningen består av mindre skydd än man kan tro. Det är inga tunga riddarpansar som Filip Eriksson, 17, visar upp. Han klär på sig ett enärmat tunt skydd, kallad plastrong underst, som skyddar bröstet och en del av vapenarmen. Därefter ett par byxor, en jacka med hög krage för att skydda halsen, handske för vapenhanden och till sist masken. Tyget på dräkten är särskilt tjockt för tåla värjans träffar, men fortfarande förvånansvärt smidigt och lätt. Slutligen plockar han upp en röd kabel från golvet. Ena änden kopplar han in i sin värja och den andra trär han genom dräkten och fäster i en lina som hänger i taket. För att kunna räkna poängen är värjan kopplad till en stötregistreringsapparat som sitter i taket i varsin ände av banan, som kallas pist. Vid stöt, en träff, på motståndaren, känner registreraren av detta och markerar poäng.

Fäktning är egentligen ett samlingsbegrepp för tre olika typer av fäktning. Det handlar om att det finns tre olika typer av vapen att tävla med, och de olika vapnen har olika tävlingsregler.

Florett är ett stickvapen och det allra lättaste av de tre. I tävlingar med floretter är det bara bålen som räknas som träffyta för motståndaren.

Sabel är ett stick- och huggvapen. Med det här vapnet får man poäng även för hugg, till skillnad från de andra två.

Värja är ett stickvapen och även det tyngsta av de tre. Hela kroppen är träffyta och den här formen av fäktning är den allra vanligaste. Det är också det här vapnet som alla på Upsala Fäktning använder sig av.

– Det gör faktiskt inte så ont att bli träffad, men det klart att man fått några träffar exempelvis i armvecket som gjort att det börjat blöda väldigt mycket, berättar Filip som flyttat till Uppsala från Karlstad för att gå NIU (nationellt godkänd idrottsutbildning) på Celsiusgymnasiet.

Flera ungdomar på träningen går NIU-utbildning på gymnasiet. Några satsar precis som Filip på fäktning, men det finns även några som satsar på modern femkamp. I modern femkamp ingår fäktning, men också tre helt andra moment. Tränare Karin har själv sysslat med det och berättar mer om sporten.

– I femkamp ingår fäktning, simning, hästhoppning och löpskytte. Tidigare var löpskyttet uppdelat i två moment, löpning för sig och skytte för sig, det är därför det heter femkamp, säger hon.

Hedda Fransson, 16, är en av de som satsar på modern femkamp via NIU-utbildningen på Celsiusskolan i Uppsala. Det är en tuff utbildning och det blir många träningspass varje vecka.

– Varje vecka simmar jag fem eller sex pass, berättar hon när hon sätter sig ner på en bänk och vilar lite mitt i turneringen.

Utöver simpassen har hon också flera fäktningsträningar, löpträningar, ridpass och skytteträning som ska hinnas med.

På en pist framför oss går Filip en tuff match.

– Det svåraste med fäktningen är tekniken. Att hitta rätt avstånd till motståndaren, tycker Hedda.

Karin berättar också om vikten av att lära sig hålla rätt avstånd.

– Många unga lär sig tekniken med värjan tidigt. De lär sig olika knep på hur de ska parera med värjan när avståndet kanske är det viktigaste. Sen skiljer sig ju tekniken beroende på längd också. En kort fäktare måste, till skillnad från en lång fäktare, få undan motståndarens värja mer för att komma nära och få in en stöt.

Träningen är över, men det är ingen som har bråttom därifrån. Tvärtom hänger de flesta kvar i lokalen för att stretcha ihop och flera av ungdomarna berättar att de har väldigt bra sammanhållning.

Lovisa Thim, 16, går precis som Filip NIU-utbildning med fäktningsinriktning. För en månad sedan var hon i Sotji, Ryssland för att tävla i junior-EM.

– Det gick inte så bra, men det var mitt första riktigt stora mästerskap så jag var lite nervös. Allt där kändes så påkostat och stort, berättar hon.

Lovisa minns inte själv varför hon började med fäktning för sju år sedan, men hon fastnade snabbt.

– Det är svårt att förklara, men det är inte som någon annan sport. Det går inte att bara satsa allt, man måste vara väldigt fokuserad.

Närmast väntar senior-SM på Gotland mellan 21-22 april.

– Vi blir nog ett ganska stort gäng som reser dit från klubben, säger Lovisa som siktar längre än SM.

– Mitt mål är att ta mig till ett senior-EM.

Nästa träningsgrupp kommer in i lokalen och börjar med uppvärmningen, men längs med ribbstolarna på långsidan dukar ungdomarna upp med mellanmål på yogamattor. Det syns att de trivs ihop och Lovisa berättar att det inte är särskilt svårt att börja på fäktning. De flesta klubbar i landet lånar ut utrustning och kräver inte mer av sina utövare än att de ska ha ett par inneskor.

– Det är bara att börja!