Att växa upp med en frånvarande förälder

Idag lever cirka halv miljon barn i hushåll med en ensamstående förälder, vilket motsvarar nästan var femte barn, enligt Statistikmyndigheten SCB. Ungefär lika många växer upp med en psykiskt sjuk förälder också, enligt organisationen Maskrosbarn som arbetar med barn i utsatta situationer.

”Astrid”, som vi kommer att möta, är en av de som växt upp med en frånvarande förälder, vars mående varit en av faktorerna.

Astrid har tillbringat den mesta delen av uppväxten hos sin far. Hon brukade hälsa på sin mamma någon gång i veckan, men ju äldre hon blev, desto färre blev besöken.

– Hos mamma hade jag varken eget rum eller saker. Det kändes aldrig som ett hem. Det var aldrig städat hos henne heller, det var svårt att vara där. Man kunde knappt gå då hela golvet var fullt med saker. Hon rökte även inomhus, vilket gjorde att röken satt fast i väggarna.

Astrid vet idag att det stökiga hemmet, beror på fenomenet samlarsyndrom.

– Detta har lett till att nästan ingen av mina vänner har varit där, berättar hon.

Samlarmani var bara ett av problemen, mamman hade även problem med ekonomin. Trots att stunderna hos modern var få, kändes de isolerande och långa.

– Vi kunde inte göra nåt eller kontakta någon, eftersom det varken fanns pengar eller internet.

Under senare år fick Astrid också reda på att mamman lider av bipolär sjukdom med schizoaffektiva inslag, vilket förklarade moderns samlarproblem.

Hela familjen påverkades

Flera studier visar att om en förälder är psykiskt sjuk, kan risken öka att barn och anhöriga också drabbas av psykisk ohälsa, som ångest och depression.

Astrid tycker att det syntes tydligt hos hennes familj att de blivit påverkade av mammans mående.

– Pappa har problem med aggressionsutbrott, han blev arg för det minsta lilla. Därför vågade jag inte berätta nåt för honom, inte ens om jag skulle tappa till exempel ett glas.

Hon berättar att hennes storasyster ofta bråkade med fadern. Det var mycket skrik med höga röster.

– Jag brukade låsa in mig i mitt rum och gråta av stress vid bråken.

”Medan de andra planerade studenten planerade jag min begravning.”

I tonåren började Astrid bli mer ångestladdad och saknaden av en modersfigur blev allt tydligare. Hon började inse att mammans frånvaro påverkat henne, dock kunde hon inte riktigt förstå vad som var annorlunda med modern.

– Min syster brukade lägga kommentarer, som exempelvis ”mamma är ju sjuk”, men det är alldeles för tabubelagt att fråga vidare kring det eller att ens prata om känslor. Därför fick jag inte veta så mycket.

Tabun gjorde också att hon höll inne sina egna känslor. Högstadiet och gymnasiet blev hennes jobbigaste perioder då hon utvecklade social ångest och depression.

– Barndomen, i samband med att växa upp och ovissheten om framtiden var nog bidragande faktorer, säger Astrid.

”Hon är min biologiska mamma, men ingen riktig mamma.”

Astrid beskriver sin relation med modern som ytlig och att den jämt varit det. Att träffa modern kräver mycket mental energi och hon måste alltid planera sina besök.

– Varje gång jag är hos henne blir jag en helt annan person. Vi har liksom inget känslomässigt utbyte med varandra. Max en timme klarar jag av att vara där, då mamma som person är svår att ha och göra med.

Hon berättar att det knappast går att ha en dialog med mamman.

– Hon lyssnar inte när man försöker prata med henne.

Så mår Astrid idag

Idag mår Astrid bättre, tack vare bland annat KBT och kuratorsamtal. Som person har hon fortfarande mycket ångest och känner stort kontrollbehov. Att planera upp dagarna och organisera hemmet hjälper dock henne.

– Det som märks är att jag är ängslig. Men även att jag måste städa jämt. Mamma blir arg om jag försöker städa hos henne.

Astrid bor fortfarande hos sin pappa, där det blivit lugnare sedan systern flyttade ut.

Det har hjälpt henne att skapa emotionella band med andra. Hon berättar att hon ofta tar efter beteenden som hon känner har saknats i hennes omgivning. Bland annat att hon försöker vara det hennes mamma aldrig gav henne.

– Det som mamma inte gav, har skapat ett stort hål som jag konstant känner att jag behöver fylla.

Dessutom har djur, särskilt hundar, varit en extra stor hjälp för Astrids mående.
Forskning visar att hundar har positiva effekter på välmåendet. Till exempel får hundägare lägre stressnivåer och ökad fysisk aktivitet, vilket minskar risken för bland annat ångest och depression.