Måndag morgon på Stadshagens IP. Över konstgräsplanen hörs ljudet från bollträffarna. Thibaut Molinatti peppar. Hans ”ja-ja-ja-ja” ekar i takt med skottövningen mot det målvaktslösa målet. Mellan övningarna instrueras ungdomarna i tillslag och kroppsställning. Morgonträningarna innan skolan är ett sätt för dem att hitta tid för att gnugga sina färdigheter.

Thibaut Molinatti är en av många individuella tränare i Stockholm. Han driver sitt eget företag med åtta instruktörer. I en växande bransch är han en av aktörerna som efterlyser en professionalisering.

– Många i den här branschen styr det inte som ett bolag. Det är en hobby, något kul. Ett sätt att tjäna lite pengar, säger han.

Individuell träning inom fotbollen har ökat markant de senaste åren, en ökning som inte bara varit positiv. Sportbladet och Fotbollskanalen har tidigare rapporterat om hur olämpliga personer tagit sig nära ungdomarna. Personer dömda för misshandel och sexuellt ofredande. Kopplingar till agenter. Verksamhet utan registrerat bolag. Det är motsatsen till den kontroll som finns inom skola och idrottsföreningar, med krav på utdrag från belastningsregistret.

Helen Alpstig, sakkunnig, barn- och ungdomsidrott på RF-SISU Stockholm förklarar:

– När man köper specialträning till sitt barn vilar ansvaret tungt på föräldrarna. Dels att se till helheten. Att man inte blir övertränad och att man hinner med vila. Men också att det är en schysst person som barnet ska träffa.

Individuell träning ska fungera som komplement till klubblagets pass. En chans till större uppmärksamhet för den enskilda spelaren. En chans att slipa på detaljer. Det innebär i sin tur att instruktören kommer ungdomarna nära. Granskningarna skapade uppmärksamhet och det var inte någon positiv sådan. Thibaut Molinatti ser det ändå som något bra.

– Det kanske låter hårt, men det jag är rädd för är att konkurrenterna smutsar ned marknaden. Det ska vara proffsigt skött, och när det inte är det skrämmer det iväg spelare och föräldrar.

Trots riskerna saknas ett system. Det finns ingen organisation, förbund eller liknande. Inte heller någon licensiering. Vem som ska ta ansvaret är inte självklart. Att de individuella tränarna i många fall är del av företag och inte föreningar komplicerar saken.

– Vi har privata aktörer med oss. Golfen är ett lysande exempel. Många privata golfklubbar är med i Svenska Golfförbundet. Min poäng är egentligen inte att vi inte kan ta emot. Problemet är att vi inte kan beordra, säger Björn Eriksson, ordförande i Riksidrottsförbundet.

När Stockholms Fotbollförbund (STFF) listade aktörer i sitt område landade antalet på 56. Därtill är mörkertalet stort. Kenneth Öberg, sport- och utvecklingschef på STFF, menar att barnens säkerhet inte är det enda problemet.

– Det viktigaste är såklart risken att barn kan fara illa. Men sedan finns dels den ekonomiska delen och dels den sportsliga. De aktörer som inte är registrerade och betalar skatt är ju rent av brottsliga. Frågan om sportslig kvalitet är väl mer subjektiv och där måste nog kunden få avgöra, säger han.

Så vem bär ansvaret? Precis som Riksidrottsförbundet saknar STFF möjligheten att beordra. Det handlar i så fall om rekommendationer. Något som diskuterats är en licensiering för de som kan visa upp utdrag ur belastningsregistret på sina instruktörer och en F-skattesedel.

– Det är nog så långt vi kan komma som förbund, säger Kenneth Öberg.

Thibaut Molinatti är positiv till ett sådant initiativ.

– Licensiering, absolut. Verkligen. Jag jämför mycket med pt-rollen. Det är ju det vi är, fast inom en specifik bransch. De är licensierade, varför ska inte vi vara det? säger han.

Men inte heller en licensiering är långt ifrån vattentät. Så länge den inte är obligatorisk kan aktörer välja att gå sin egen väg. Dessutom har många en stor mängd instruktörer. Att hålla koll på och följa upp registerutdragen är ett omfattande jobb. Dessutom: Ett godkänt utdrag behöver inte vara samma sak som en lämplig instruktör.

Kanske är det så att ingen lösning är fullständig. Kenneth Öberg menar att ett viktigt arbete kan göras av aktörerna själva. Utdrag från belastningsregistret och att ha ett registrerat bolag är två tecken på seriositet. Att kunna visa upp det på hemsidan och i kontakt med kunder är ett steg på vägen. Men även föräldrarna spelar en viktig roll.

– Föräldrarna måste vara otroligt påkopplade. Är man beredd att köpa träning till sitt barn bör man ha koll på vem man köper tjänsten av, säger Kenneth Öberg.

Ett konkret beslut inom den närmaste tiden verkar inte speciellt troligt. Kenneth Öberg pekar på att fenomenet är så pass nytt. Förbundet befinner sig för tillfället i ett utredande läge.

– Jag tror att vi är de som ligger längst fram i att ha koll på bollen. Det kan låta lite defensivt att säga att vi följer det, men vi har inte så mycket andra alternativ än att göra det, säger han.

Thibaut Molinatti tror på förbättring framöver.

– Vi vill att det ska bli mer kontrollerat. Då kommer bara de seriösa aktörerna finnas kvar i slutänden.