När Agnes, som valt att vara anonym, var 12 år blev hon diagnostiserad med hudsjukdomen alopecia. Nu vill hon berätta sin historia, och att andra i en liknande situation inte är ensamma.
- Jag grät varje dag innan jag skulle till skolan, berättar hon.
Året är 2022 och det var som vilken januarimorgon som helst. Solens strålar gnistrade mot den hårda snön samtidigt som frosten täckte asfalten. Agnes stod och borstade håret framför spegeln som många gånger innan, men den här gången var det inte som vanligt. När hon tittade ner på hårborsten hade en stor hårtuss fallit av och fastnat på borsten.
– Jag sprang till mamma som bara skrek när hon såg att jag fått en kalfläck på huvudet. Jag blev helt chockad, säger Agnes.
Agnes hade fått alopecia, samtidigt som hon haft social ångest i större delen av sitt liv.
– Jag hade redan svårt att gå till skolan. Sedan när jag fick alopecia blev det bara värre. Jag blev hemmasittare.
En vecka efter diagnosen hade Agnes rakat av sig allt hår. Då fick hon från ingenstans ett FaceTime-samtal från några klasskompisar. Vännerna hade mössa på sig men det var inget Agnes tänkte på, men när vännerna tog av sig mössorna blev hon väldigt överraskad.
– De hade klippt håret jättekort för min skull. Det var den bästa känslan jag någonsin känt.
”Jag grät varje dag”
Trots stöd från sina nära vänner blev det snabbt jobbigt igen. Hon hade tappat ögonbrynen samt ögonfransarna och hade även börjat bära peruk när hon vågade sig utanför huset. Om hon inte hade på sig peruk bar hon antingen en mössa eller en sjal. Hon ville inte visa sig för någon, inte ens sina egna föräldrar.
En dag när Agnes lyckades ta sig till skolan och var på väg nedför trappan mot sin lektion så upplevde hon att alla stirrade på henne. Då hörde hon plötsligt ett rop bakom sig från ett killgäng: “Va, har du en peruk på dig?”. Agnes frös till och tankarna började gå i högvarv. Hon bestämde att hon inte ville gå till skolan igen.
– Jag sprang hem och grät. Jag tänkte: “Nu ser alla att jag har peruk”.
När det blev sommarlov reste Agnes till sin farmor och farfars lantställe. Det var en klar sommardag. Solen silade ner genom trädkronorna och doften av nyklippt gräs svepte genom luften. Det var långt innan skolan skulle börja igen och släkten var samlad som det var varje sommar. Agnes pappa ville att hon skulle gå utan sin mössa. Något som hon gick med på, men tyckte var jobbigt. När hon sedan gick ut till släkten blev hon mött av förvånade röster: “Går du utan peruk nu?” och “Det blev för varmt med mössan va?”.
– Det är ju så jag ser ut så jag tycker inte att det ska vara något speciellt med det. Det är ju som att gå utan smink eller ringar bara så jag blev väldigt ledsen och fick jättemycket ångest.
Vändpunkten
Agnes kände sig nu mer ensam än någonsin, hon hade förlorat sina närmaste vänner efter att de hade bråkat och till hösten skulle hon börja högstadiet. Men precis innan högstadiet skulle börja fick Agnes en hund, Yatzy. Yatzy betydde mycket för Agnes och när terminen startade fick hon snabbt nya vänner också.
– Det var verkligen en vändpunkt, jag mådde så bra. Jag vet inte om jag hade klarat mig utan Yatzy.
Hösten blev till vinter och i mars 2023, ett drygt år efter hon började tappa håret, började det växa tillbaka igen. Agnes trodde inte att det var sant. Hon vågade fortfarande inte gå utan mössa eller peruk, men när håret hade blivit långt igen vågade hon släppa ut det igen.
– Jag trodde att jag skulle ha alopecia hela mitt liv. Det jag har läst är att det inte försvinner. Jag tänkte: “Vad händer?”, säger hon.
Nutid
Idag är Agnes 15 år. Hon har fortfarande social ångest och efter perioden med alopecia klarar hon inte av att sitta i klassrummet längre. Hon har därför fått resurshunden Kyra för att stötta henne. Hon vill att andra unga med alopecia ska veta att det är okej att vara utan hår och att allt kommer lösa sig.
– Oavsett om man har peruk, smink eller ingenting alls, så handlar det om att känna sig bekväm i sig själv. Det viktigaste är inte vad andra tycker utan det är att du tycker om dig själv.
