– Hur länge till ska vi repa? Frågar en kvinna. Hon fryser om fingrarna. Solen värmer där den tittar fram bakom träden, men kvinnan står i skuggan på en av amfiteaterns åskådarbänkar.
– Ja, vi har väl ingen bestämd sluttid… svarar dirigenten och föreslår att orkestern – som står utspridd med två meters mellanrum mellan varje musikant – tar en paus.
Det är den 26 april och Vänsterns Blåsorkester har samlats för en utomhusrepetition i Vitabergsparken. Längst fram i orkestern, klädd i svart kavaj med röd servett i bröstfickan, står Torbjörn Tännsjö och spelar klarinett. Han är kanske mest känd som filosof, men var även den som tog initiativet att starta Vänsterns Blåsorkester för 44 år sedan, år 1976. Det kändes naturligt för Torbjörn Tännsjö att vänstern behövde en orkester som kunde spela på första maj.
– Det fanns en lång tradition tillbaka där arbetarrörelsen hade haft gott om orkestrar vid såna tillfällen, och nu fanns det inga. Men det var ett vänsteruppsving och man ville knyta an till traditioner, så vi startade en. Och vi har spelat sedan dess. Vi har spelat varje första maj sedan 1977. Utom i år, säger Torbjörn Tännsjö över telefon ett par dagar efter repetitionen i Vitabergsparken.
På grund av den rådande coronapandemin ställdes majoriteten av årets traditionsenliga första maj-tåg in. Det är första gången på över hundra år som demonstranterna fick avstå från att tåga längs Sveriges gator.
Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt, som brukar hålla tal inför tusentals första maj-demonstranter, sitter i stället i en grå fåtölj på partiets huvudkontor i Stockholm. I livesändningens kommentarsfält skriver folk hälsningar från olika delar av Sverige, och högst upp i vänstra hörnet på videon kan man se att sju tusen personer tittar.
– Vi har att göra. Vi ses där ute, tack för att ni var med, avslutar Jonas Sjöstedt sändningen, och lämnar över till Vänstern Blåsorkester som i en förinspelad video framför kampsången Internationalen, precis som de brukar.
Men trots försöken att fira digitalt tycker Torbjörn Tännsjö att ett livesänt första maj är ett klent substitut för det riktiga mötet.
– Det är absolut ingen riktig ersättning för verkliga manifestationer. Det är bättre än ingenting, men man ser fram emot att åter kunna gå ut på gatorna förstås, säger han.
Orla Vigsö, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap på Göteborgs Universitet, håller med om att ett digitalt firande inte kan kompensera för de inställda demonstrationstågen. Anledningen är att det inte längre är den politiska kampen som är viktigast under första maj, utan den sociala gemenskapen.
– Man går inte på första maj för att få en detaljerad redovisning för nya politiska tilltag. Man vill höra samma sak, det man alltid har hört, nämligen att det här är grunden vi står på, det här är det vi kämpar för, det här är vad vi har uppnått och det är det här vi ska fortsätta kämpa för, säger Orla Vigsö.
Han klargör dock att det faktum att första maj blivit ett symboliskt firande inte gör dagen oviktig. Alla grupper har ett behov av att kunna samlas och känna gemenskap. Orla Vigsö tycker att man på ett sätt kan jämföra första maj-firandet med en gudstjänst, man samlas för att få bekräftat att man tillhör gruppen och att man tror på de rätta sakerna.
Och det är just gemenskapen i Vänsterns Blåsorkester som Torbjörn Tännsjö saknar. I vanliga fall träffas orkestern varje söndag, men utomhusrepetitionen i Vitabergsparken var den första på nästan en och en halv månad.
– Vi har väldiga abstinensproblem nu, det känns väldigt svårt att inte få träffas. Samtidigt är det väldigt stort allvar eftersom vi har förlorat en kamrat i orkestern, som dog. Det finns ingenting att göra, vi tar det på allvar. Men det är samtidigt bistert, säger Torbjörn Tännsjö.
Det rådande politiska läget – där riksdagspartierna står ovanligt enade – gör dessutom att det inte känns lika naturligt att gå ut och demonstrera, tycker Tännsjö. Istället säger han att han väntar ut krisen, och hoppas att vänstern kommer att bli starkare när pandemin är förbi.
– Jag tror mycket på en politisk radikalisering, man kan jämföra med andra världskrigets samlingsregeringar som avlöstes av en vänstervåg i hela Europa och i Sverige. Det är min tro att lärdomarna kommer att bli radikala, men det är lite för tidigt att nu gå ut i hård politisk polemik på det viset. Vi får bida vår tid.
