Socialstyrelsen introducerar nationella riktlinjer för ätstörningsvård

En preliminär version av riktlinjerna publiceras under fredagen. Socialstyrelsen hänvisar nu till hetsätningsstörningsanpassad KBT eller familjeterapi i första hand. De som är drabbade av bulimi och hetsätningsstörning ska erbjudas KBT för ätstörda eller interpersonell psykoterapi.

För anorexi lyfter man också behovet av en blandning av heldygnsvård och öppenvård där patienterna kan få vård utan att bli inlagda och behöva lämna sina vanliga helt. En bättre övergång för de som går mellan vård för barn-och ungdomar till vård för vuxna efterlyses också.

Cirka 200 000 svenskar beräknas lida av någon form av ätstörning. Under de senaste åren har ätstörningsvården vittnat om att de som söker vård är både sjukare och fler än tidigare. I många delar av landet är väntetiderna långa, framförallt i större städer. Redan för fem år sedan gjordes en förstudie till riktlinjerna, detta efter ett regeringsbeslut om att ta fram nationella riktlinjer.

– Man såg behovet av att ta fram nationella riktlinjer för att få en mer jämlik vård i landet, säger Elisabeth Eidem till DN.

Riktlinjerna ska agera som ett stöd för beslutstagare vad gäller vården, de ska utöver detta öka kunskapen om ätstörningar. Dels om ätstörningar som inte är lika välkända som anorexi, som inte alltid syns på utsidan eller som är stigmatiserade.

– Det behövs bättre vård och fokus på flera olika typer av ätstörningar som till exempel bulimi, ARFID och hetsätningsstörning. Det behövs också en ökad tydlighet i vården hur man även ska stödja personer med dessa typer av ätstörningar. Ätstörningsproblematik syns inte alltid utseendemässigt och det är inte alltid så att det handlar om kroppsmissnöje, säger Elisabeth Eidem till DN.

De vill också belysa den relativt okända ätstörningen ARFID, en ätstörning som innefattar undvikande och restriktivt ätande. ARFID drabbar ofta små barn vilket gör att sjukdomen ofta går obemärkt.

– Kunskaperna om ARFID behöver öka i barnhälsovården och primärvården och ansvaret för vilken instans som ska fånga upp störningen behöver bli tydligt, säger Elisabeth Eidem till DN.

Man understryker också behovet av ett bra bemötande i vården, det framgår att bemötande ofta är viktigare än behandlingsmetoden.

– Det här handlar om kunskap hos de professioner som patienten kan tänkas möta. De behöver kunna känna igen det här, och veta ungefär hur de kan ställa frågor. Vi ger en rekommendation om att man ska kunna konsultera till exempel specialist inom psykiatrin för att få hjälp och sedan då kunna ge rätt råd och insats eller slussa vidare på ett bra sätt, säger Sofia von Malortie, enhetschef för nationella riktlinjer på socialstyrelsen, till DN.

Så kommer riktlinjerna bli verklighet

– Det första steget är att regionen eller verksamheten behöver göra en egen analys. Hur ligger vi till i dag i förhållande till det här? Då är våra rekommendationer ett stöd, någonting att ta avstamp från, säger Sofia von Malortie till DN.

– Man måste komma ihåg att det här rör 200 000 personer som har ett lidande som hindrar dem i deras liv. Vi som samhälle behöver ju alla våra krafter, att alla får uppfylla sin potential, bidra och utvecklas i sitt liv och inte hindras av en sjukdom. Därför är vår förhoppning att vården ska kunna jobba kunskapsbaserat och jämlikt och effektivt med de här sjukdomarna, säger Sofia von Malortie till DN.