Idag sprudlar konstnären Wilson Lindhés lilla oas Långholmen av liv och rörelse. Fågelkvitter blandas med grusknaster från fotgängare med strandväskor. Det doftar hägg och svalt vatten.

Här på Långholmen, en grön ö mitt i centrala Stockholm, ser Wilson konst överallt. Den vill han dela med sig av.

Allkonstnär av rang

Wilson går sista året bild och form på gymnasiet. Han kan inte beskriva sig själv som något annat än allkonstnär. Skapande i alla dess former intresserar honom och han ägnar sig åt alltifrån tecknande och skrivande till dans och scenkonst.

– Jag har aldrig riktigt haft någon tanke på att jag skulle göra något annat än konst, något annat än att skapa, säger Wilson.

Som gymnasiearbete gjorde Wilson ett lite annorlunda projekt, han ställde ut naturen på Långholmen. Det var under en promenad med hunden Louie för nästan exakt ett år sedan som idén föddes. Wilson tittade upp på ekarna längs med stigen och blev totalt överrumplad.

– Jag brukar referera till det som att det här var första gången jag såg på riktigt. Jag tänkte, varför ses inte det här som konst när det här är så obeskrivligt jäkla magiskt? Det var första gången jag verkligen tog in min vardag och sedan dess har jag fått ett nytt synsätt på världen.

Vill få folk att verkligen se

Under två veckors tid satt skyltar uppe på fem olika ställen på Långholmen, på platser som Wilson tycker säger något extra. De fem verken kallar han för ekviderium – ekvideri betyder att bli sedd på latin.

På varje skylt fanns en text kopplad till platsen. Tanken var att förbipasserande skulle stanna till och betrakta sin omgivning och texterna skulle hjälpa åskådarna att ta in vad de såg.

Med säkra kliv och händerna bakom ryggen visar Wilson Långholmen. In på små stigar och upp över branta kullar står konsten och väntar på oss. En stensamling, en glänta inramad av buskage, toppen av ett berg – alla platserna säger något unikt.

– Jag försöker initiera det här synsättet, att verkligen börja betrakta naturen. Jag vill förändra hur folk ser på sin omgivning, säger Wilson.

Planen är att “Omnia”, som projektet heter, ska bli en permanent utställning. Men först måste Wilson ansöka om tillstånd, en process som han tänkt starta så fort skolan är klar.

Nu ligger i stället skyltarna inne på Wilsons rum och samsas om plats med en stor folieboll som är en del av ett performanceverk, och massa andra små artefakter och flygblad. Väggarna pryds av minnesanteckningar, citat och små blyertsskisser. Det är tydligt att en kille med många tankar och idéer lever här.

Visa! Inte fånga

I höst ska Wilson studera konst på en folkhögskola i franska Provence. Sedan har han planer på att utforska komposition och teater. Med så stor respekt det går berättar han att han vill göra allt.

Men trots Wilsons spridda uttrycksformer och stora planer, finns det en röd tråd i hans konstnärsskap.

– Jag har inget riktigt behov av att fånga någonting. Man snackar ofta om att man ska fånga en känsla med konst... Men om jag skulle säga något som jag i ett tidigt stadium av mitt skapande tror kommer evigt bestå är det att jag vill visa det fria i stället för att fånga det. Visa någon slags frihet och bryta barriären mellan vad liv och konst är, berättar han.

Konsten finns överallt

Solreflektioner som dansar i taket, folks reaktioner när Wilson går runt på stan med sin folieboll, stora träd och små gräsplättar. Allt är konst bara man riktigt tittar på det. Världen är vacker, och det vill han visa för oss.

– Konst är det som betraktas som sådant, det är nog den bredaste definitionerna som jag själv kommit fram till. Du ska inte behöva gå in till det här galleriet med de fina väggarna, för det blir på något sätt en sån stor separation från vad resten av livet bjuder på. Jag vill visa det faktiska varandet.