Killar som dansar

På Fryshusets gymnasium i Hammarby sjöstad håller danseleverna i årskurs tre på med sin slutföreställning. Idag ska de göra det första genomdraget av den 40 minuter långa uppsättningen som har premiär om några veckor.

Precis vid lektionens början droppar Leo Gustafsson in. Det lockiga håret står på ända och han ställer sig längst fram i uppvärmningen. I dansklassen är de totalt 10 elever och han är den enda killen. Redan när han sökte in visste han att det skulle kunna bli så.

– Jag har alltid varit en av få eller ensam kille på dansklasser. Jag ser inget problem med det, säger han.

Av elever födda 2005 står killar för 8 procent av alla de elever som valt att studera dans på gymnasiet i Sverige. Detta gör att många dansskolor har klasser som bara består av tjejer.

Leo tror att det finns flera skäl till att färre killar än tjejer dansar. Ett av de är att dans tar lång tid att bli bra på.

–Coolheten i att dansa kommer mycket när du är bra på det. Jag tror att det finns andra grejer som är lättare att snabbt lära sig som lockar killar mer.

Han tror också att samhällsstrukturer kan påverka. Att killar snarare förväntas spela fotboll eller hockey, än att dansa.

Genomdraget börjar med Leo ensam på scenen, längst bak i rummet. Med ryggen mot publiken börjar hans långsamma svepande rörelser med armarna. Det är en koreografi gjord av balettläraren Jenny. Fler och fler klasskamrater ansluter och låten ökar i intensitet. Det välkända soundtracket till Pirates of the Carribean ljuder genom rummet som fylls av kvicka snurrar.

Leo har inte mött negativa reaktioner från sin omgivning för att han dansar. Vissa undrar vad det innebär men många är bara imponerade.

– Det har alltid varit såhär “aha du är dansare! Fan vad coolt!”

Det kan bero på att han främst dansar hiphop, en stil där många män dansar professionellt.

–Jag vet inte om de hade reagerat likadant om jag sa att jag var hardcore balettdansare, säger han.

När han skulle söka gymnasium var det bara Fryshuset som gällde. Det är den enda gymnasieskolan i Stockholm som har undervisning i streetdance, vilket är en paraplygenre som inkluderar bland annat hiphop.

Anton Vieira Yacoub, som går en årskurs under Leo, har inte fått samma reaktioner från sin omgivning. Han upplever att många har förutfattade meningar om killar som dansar. Till exempel har vissa han mött trott att han är transperson.

–De tror att jag är tjej eller att jag är gay, säger Anton.

Han tror att den typen av fördomar kan vara en anledning till att få killar i gymnasieåldern dansar. Men han har aldrig funderat på att sluta.

–Jag vet själv vem jag är så jag behöver inte bry mig om vad andra säger.

Precis som Leo dansar han mest streetdance, men han har även erfarenhet av traditionell syriansk dans, samba, salsa och bachata.

Anna-Karin Nilsson är en av skolans danslärare och hon har en stor del av ansvaret för audition och antagning. Hon tror att deras skola lockar fler killar än många andra skolor, just eftersom de har streetdance på schemat.

– Det brukar vara det som unga killar gillar att hålla på med, säger hon.

Hon tycker det borde göras mer för att killar ska lockas att börja dansa. Samtidigt är det ingenting som skolan jobbar specifikt med. På audition bedöms alla på samma grunder, oavsett kön och könsidentitet. De som kommer in kommer in.

– Vi jobbar med de elever som vi får och försöker få alla att utvecklas så långt som möjligt, säger hon.

Årskurs tres föreställning uppfattas som en historia om utsatthet, rädsla och gemenskap. Rytmiska hårda rörelser med hektisk andning, bryts av långsamma duetter med lyft och närhet. I slutet lämnas Leo ensam kvar på scenens främre hörn.

Att vara ensam kille i en grupp är inte något som gått ut över varken Leos eller Antons kärlek till dans. Eller som Anton beskriver det:

– Att dansa är att vara fri.